Världen behöver våra röster

Brexit och Donald Trump. Två politiska ämnen av astronomisk vikt för huruvida nationalistisk protektionism eller globaliserad integration ska få vara ledorden för vårt krisande klot. 2019 kommer på många sätt bli ett världspolitiskt supervalår. När det politiska bokslutet börjar närma sig för Brexit och Trump är det av synnerligen vikt att granska, kritisera och fråga sig: vart kommer vi ifrån och vart är vi på väg?

För Theresa May har tiden som premiärminister minst sagt varit tumultartad. Hundåren som innefattat Brexit, ett förkrossande parlamentsval och misslyckade EU-förhandlingar kommer inte sätta Tory-partiet i någon historiskt guldskimmer. Brexit är och förblir ett av Storbritanniens största politiska misslyckande. Från början till slut har frågan präglats av populism, opportunism och dogmatism. De personer som så högt proklamerade sitt förakt för EU:s påstådda “förmynderi-mentalitet” och demokratiska haveri, har antingen bytt sida eller vägrat ta ansvar för frågan rent konkret. Boris Johnson, den euforiska före detta borgmästaren i London som använde regleringar av bananer som ett av sina huvudargument i Leave-rörelsen är i princip borta från den politiska radarn. Andra såsom Jacob Reese-Mogg, konservativ parlamentsledamot har istället utnyttjat kaoset för att i en Tea-party liknande rörelse kritisera allt och alla som överhuvudtaget handlägger frågan om landets utträde ur EU. Det är inte en vacker pjäs som utspelar sig i salarna på Westminister Abbey och regin har hamnat i knät på den regering som allra minst vill medverka till att frågan löses.

Sedan omröstningen om det förslag som Theresa May tillsammans med EU arbetat fram för utträdet pulveriserades av parlamentet kvarstår frågan vad som är nästa steg? Jeremy Corbyn var snabb med att föra fram sin motion om en misstroendeförklaring för premiärministern. Det är resultatlös symbolpolitik som ytterligare försvårar enandet av nationen i frågan om EU-utträdet, men som samtidigt visar mycket av det likgiltiga engagemang som Corbyn uppvisade under Remain-kampanjen 2016. Premiärministern behöver inte vara orolig, hennes politik må vara ogillad av många konservativa, men den är iallafall för dessa att föredra framför den som Corbyn skulle ha att erbjuda. Det som då återstår är två alternativ – en ny uppgörelse med EU eller en andra folkomröstning. Med utträdet planerat att ske i månadsskiftet mars/april framstår en andra folkomröstning som det enda möjliga. En möjlighet för det brittiska folket att genom demokrati fråga sig om nationell självständighet verkligen är värt en försvårad handel, minskat kontinentalt inflytande och rörelsemöjlighet. Värt att notera ur ett demokratiskt perspektiv är att det isåfall faller på folket att städa upp efter 3 år av kontinental populism.

Samtidigt på andra sidan atlanten börjar Donald Trumps situation bli allt mer omöjlig. Fortfarande pågår den “shutdown” av regeringen som den ständigt impulsive presidenten anser nödvändig för att sätta press på demokraterna och få till stånd sin utlovade mur mot Mexiko. Det som många i hans valrörelse endast avfärdade som politisk show-off utan substans har nu visat sig inte bara konkret utan också förödande för de amerikanska myndigheternas verksamhet. Trumps ego påverkar inte bara honom själv, utan alla de som står i vägen för hans ambition att regera obehindrat efter eget tycke. Stabschefen, försvarsministern och utrikesministern har alla fallit offer för Trumps vrede efter att ha uppvisat ett gemensamt personlighetsdrag – förstånd. När justitieministern Jeff Sessions sparkades, efter att ha vägrat intervenera mot utredning kring Trump-kampanjen och Rysslands inverkan på valet, fanns det inte längre några tvivel på vad ledaren över världens största demokrati förväntar sig av sina medarbetare – lojalitet till presidenten före landet.

Men samtidigt börjar demokratins verklighet att komma ikapp Donald Trump. Med domen mot advokaten Michael Cohen och den kommande domen mot f.d. säkerhetsrådgivaren Michael Flynn måste utredningarna mot presidenten betraktas ha kommit in i ett nytt skede. För första gången är personer som arbetat nära Trump villiga att prata och ovilliga att skydda den president som i nattliga tweets påpekar deras enfald. Utredaren Mueller har gjort ett grundligt arbete med att undersöka och konstatera en rad faktum som uppkommit kring Donald Trumps valkampanj. Mängden bevis pekar på ett kontinuerligt mönster av lögner och vilseledning kring händelser och förehavande hos flera höga representanter. Vad utredningen slutgiltigt kommer att kunna frambringa och åstadkomma kvarstår att se denna vår, men det makabra i situationen måste ändå beaktas ifall en kollision mellan Trump och Ryssland existerat: aldrig tidigare har en amerikansk president konspirerat med annan makt mot den egna nationen.

Oavsett vilken utveckling som envar föredrar, måste man med världens politiska läge iallafall uppmärksamma att valet av framtid nu mer än någonsin ligger hos samhällets medborgare. I Storbritannien, EU och USA ställs nu frågor av en tidigare obekant art till invånarna. Frågor om vart politiken är på väg snarare än vilken politik som är på väg. Vilken världsordning ska få råda? Vad ska man förvänta sig av politikerna? Ur en svensk kontext får man inte heller med ett stundande EU-val glömma vilken möjlighet svenska medborgare har att påverka den geopolitiska framtiden. I vänster- och höger-falanger samlar populister kraft för att underminera internationellt samarbete och skapa kaos. Rösträtten blir därmed den största maktfaktorn i bestämmandet av världsordningen i vår oroliga tid. Ingenting skulle tjäna populismens och opportunismens krafter mer än en folklig ryckning på axlarna, arrogans mot demokrati och likgiltighet inför plikten att rösta. Att inte välja är också ett val. Signalerna är tydliga: Världen behöver våra röster.

Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de åsikter som uttrycks är skribentens egna.