På hemmaplan har Kristdemokraterna försökt lansera en ny, borgerlig feminism samtidigt som partiet i EU-parlamentet har företrätts av Lars Adaktusson, vars röst gång på gång varit ett NEJ när parlamentet röstat kring rätten till abort. Det blir svårt att ha kvar honom på toppen, om partiet ska ha någon som helst feministisk trovärdighet.
Det har gått bra för Kristdemokraterna. Dagarna då partiet förutsågs åka ur riksdagen känns som en svunnen tid. Fokus på vård, trygghet och prat om “hårda tag” mot brottsligheten, kombinerat med Ebba Busch Thors karisma och skicklighet i sociala medier, tycks leda till stöd såväl hos den klassiska KD-väljaren som hos mer okonventionella väljare. De som KD inte lockat till sig innan. Kanske den coola, moderna kvinnan i storstaden som, precis som Busch Thor, också vill kombinera karriär och småbarnsliv.
Med Busch Thor i spetsen har Kristdemokraterna agiterat för en ny sorts feminism. Under riksdagsvalrörelsen riktade partiet kritik mot genuspedagogiken i förskolan, och i samband med årets internationella kvinnodag skrev Busch Thor i Aftonbladet att feminismen behöver förnyas och förändras; istället för att debattera menskonst måste feminister belysa de verkliga jämställdhetsproblemen. Busch Thor avslutar texten med en retorisk fråga: “Vill ni hjälpa mig bygga en ny sorts feminism, eller vill ni fortsätta vara en del av problemet?”.
Här måste ändå ett konservativt förslag lyftas: varför inte behålla den gamla feminismen? Varför kommer krav på förändring och reformation från ett konservativt parti? Kanske eftersom att en av de klassiska, mest grundläggande feministiska frågorna, aborträtten, inte tycks vara populär att stå upp för enligt en av KD:s främsta politiker: Lars Adaktusson.
Med EU-valets aktualitet avtar medieskuggan något kring EU-parlamentarikernas politiska aktivitet. Någon som hamnat i ljuset är just Adaktusson, KD:s EU-parlamentariker mellan åren 2014 och 2018. Partiets feminism verkar inte ha nått honom.
En granskning i Dagens Nyheter av journalisten Sigrid Melchior visar att Adaktusson är den svenska EU-parlamentariker som röstat mot kvinnors aborträtt flest gånger. Melchior har undersökt hur svenska EU-parlamentariker röstat kring kvinnors rätt att göra abort 2014-2019. Under denna tid har EU-parlamentet röstat om punkter som berör aborträtten vid 29 tillfällen (eftersom Adaktusson avgick som EU-parlamentariker 2018 röstade han endast 28 gånger). Adaktusson tryckte på ja-knappen fyra gånger, lade ner ner sin röst två gånger och – mest anmärkningsvärt – tryckte på nej-knappen 22 gånger.
Uppgifterna om Adaktussons röstande har mötts av massiv kritik, från såväl partikollegor som motståndare.
Det var inte länge sedan det senast blåste kring Adaktusson. I april befann han sig i Colombia för att tala om kristnas förföljelse i Mellanöstern. Mötet var organiserat av ultrakonservativa Political Network for Values, och sponsrat av den spanska organisationen Citizen Go, en grupp känd för sitt hat mot abort, transpersoner och andra minoriteter. På mötet befann sig en blandning av högerextremister och ultrakonservativa, som enades i sitt förakt mot den liberala demokratin och de rättigheter den står upp för. Att belysa den kristna minoritetens utsatthet i Mellanöstern är förvisso inte dåligt. Men vad sänder det ut för signaler att göra detta genom att tala inför grupper som hatar andra minoriteter? Att medverka på ett sådant möte betyder inte att man delar andra deltagares åsikter, försvarade Adaktusson sig. Kanske inte. Men samröre med extremister, brukar KD annars markera starkt emot. Det tillhör ju inte “svenska värderingar“.
Hur försvarar sig då Adaktusson denna gång? När partiet på hemmaplan säger sig stå upp för aborträtten, men i Europaparlamentet har röstat mer emot abort än vad till och med Sverigedemokraterna (enda svenska riksdagspartiet som vill sänka abortgränsen) har gjort.
EU-valrörelsen har präglats av en debatt om hur stor makt EU bör ha. I svensk kontext är det särskilt KD som profilerat sig i frågan. Make EU lagom again, uppmanar valaffischerna. Just sociala frågor, som aborträtten, är ett exempel på ett område partiet menar tillhör den nationella politiska sfären.
Det är också ungefär så Adaktusson har försökt försvara sig. Han är egentligen inte emot abort, men ställer sig kritisk till att EU ska uttala sig i dessa frågor. Därav de många nej-röstningarna.
Adaktussons argument får det att framstå som att detta är det normala sättet att rösta, om man anser att frågan inte lämpar sig för debatt på EU-nivå. Det stämmer inte. Vanligtvis brukar EU-parlamentariker, som motsätter sig att en viss fråga diskuteras på EU-nivå (oavsett åsikt i sakfrågan), lägga ner sin röst. Adaktusson har alltså inte följt praxis när han röstat nej.
Om Adaktusson alltid av principskäl röstat nej i omröstningar inom vissa politikområden, istället för att lägga ner sin röst, hade det i alla fall visat på konsekvent agerande. Så är dock inte fallet, som DN:s granskning skickligt visar. Adaktusson kan mycket väl stödja delar av resolutioner som tar positiv ställning kring kvinnors reproduktiva rättigheter, men om resolutionen ändras och nämner abort, röstar han sedan emot.
Vad som ytterligare gör att Adaktussons försök till bortförklaringar blir så svåra att ta på allvar är att samvetsfrihet, vårdpersonals möjlighet att få vägra att utföra aborter och ge ut preventivmedel, var en fråga av högsta prioritet för Adaktusson under hans tid i EU-parlamentet.
Som medlem i EU-parlamentets utrikesutskott, ville Adaktusson ”arbeta för ett EU som talar med en röst i utrikespolitiken och som alltid prioriterar mänskliga rättigheter högst”, enligt hans hemsida. Med vilken röst ansåg han att EU skulle tala, när han röstade emot ett fördömande av Paraguays abortlagar? De som tvingade en våldtagen 10-årig flicka att föda ett barn. Adaktusson försvarar sig med att han initialt röstade för ett fördömande. Detta fördömande nämnde dock inte aborträtten.
Återigen visar sig sociala frågor, oavsett om de är av utrikespolitisk karaktär eller rör medlemsländerna, visst vara relevanta för EU, enligt Adaktusson. Men, så fort aborträtten nämns, står han inte upp för den. Reproduktiva rättigheter är något han kan rösta om, och i vissa fall stödja, fast när aborträtten nämns specifikt, blir det i 22 av 28 fall ett tryck på nej-knappen.
Uppdagandet av hur Adaktusson har röstat väcker flera frågor kring hur väl förankrade Kristdemokraternas feministiska ambitioner verkligen är inom partiet. Står partiet upp för kvinnors rätt till abort? Självklart, det har vi gjort i 30 år, svarar Busch Thor. Nja, tänker förmodligen många efter de senaste dagarna. Adaktusson är inte någon i partiets periferi, utan en av dess frontfigurer: andre vice ordförande, riksdagspolitiker och partiets utrikespolitiska talesperson. Det blir svårt att ha kvar honom på toppen, om partiet ska ha någon som helst feministisk trovärdighet.
I skrivande stund beter sig delar av det kristdemokratiska partiet som om de befinner sig i chock över hur Adaktusson röstat. Möjligtvis har de varit dåligt informerade. Eller så har de vetat, men tillåtit honom att fortsätta utan reprimander. Vad är egentligen värst? Oavsett vad, visar det på bristande fokus och intresse för kvinnors reproduktiva rättigheter från partiets sida. Att det inte heller är förrän nu som informationen kommit fram till svenska väljare, är tyvärr symptomatiskt för hur lite granskning som görs av vad våra förtroendevalda i EU egentligen sysslar med. Några veckor var femte år, sedan: tystnad.
För att slutligen besvara Busch Thors fråga: Det behövs inte någon “ny“ feminism a la KD. Nej, det är inget fel på den klassiska feminismen. Den som står upp för rätten till abort. Borgerlig feminism finns redan, och behöver inte uppfinnas på nytt av KD. Den företräds av bland annat Annie Lööf, Birgitta Ohlsson och den legendariske folkpartisten Barbro Westerholm, som kämpat för kvinnors och HBTQ-personers rättigheter under hela sitt liv. De har alla kritiserat Kristdemokraterna och Adaktusson under de senaste dagarna. “Vill ni fortsätta vara en del av problemet?” är inte en fråga som bör ställas till feminister i andra partier, utan till Kristdemokraterna själva. Skenhelighet har aldrig varit smickrande.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
