Under förra terminen var jag på utbyte i Sydafrika, och så som de flesta gör nuförtiden skrollade jag lite trött igenom Instagram innan jag skulle sova. På denna nya plats hade jag fått nya bekantskaper och mitt flöde hade därför förändrats en del. Men jag var samma person med samma åsikter och syn på världen. Många levde upp till stereotypen om utbytesstudenten som knappt studerar utan istället spenderar sin tid på resor och festligheter. Ingen var särskilt blyg med antalet uppdateringar och det var därför en mängd bilder att bläddra förbi.
Plötsligt stannar jag upp och stirrar på min mobilskärm. Jag ser hur en student från ett av Sveriges grannländer har varit i en kåkstad utanför Kapstaden. Hur han publicerat flera bilder på sig själv och ett 20-tal barn, tillsammans med en bildtext i stil med ”fattigdom är hemskt”. Vilka barnen är eller hur deras specifika situation ser ut nämns inte. Men jag ser hur han sticker ut. Kontrasterna är starka. Och jag är irriterad. Min bekväma pk-bubbla hade ju brustit.
Bekräftelsebias är ett uttryck som jag påmindes om när jag lyssnade på Emma Frans sommarprat. Hon talade om hur människor har en tendens att endast lägga märke till information som bekräftar deras världsbild: hur vi väljer att umgås med och omge oss av människor som delar våra åsikter. På detta sätt stärks vår övertygelse om att just vår världsbild är rätt. Det fick mig att reflektera över mina egna vänner och hur de flesta av dem delar mina åsikter och att vi därför ofta håller med varandra. Eftersom mina sociala medier främst består av innehåll från dessa människor som tycker som jag började jag fundera på om jag själv hade skapat en bubbla av bekräftelsebias? Bestod mitt Instagram-flöde innan jag åkte på utbytet bara utav ja-sägare?
Att befinna sig i ett land där majoriteten inte ser ut som du påtvingar en medvetenhet kring dig själv. För mig som vuxit upp i ett relativt homogent Sverige har jag haft privilegiet av att inte behöva tänka på detta innan. Jag har passat in. Detta är inte självklart för alla i Sverige, och det är många som aldrig har ett val – de är alltid medvetna om de, till exempel, är den enda i rummet som ser ut som dem. Innan utbytet i Sydafrika var jag förberedd på att jag inte skulle passa in på samma sätt, eftersom demografin berättar att endast 8% av befolkningen är vita som jag. Sydafrikas historia, som är fylld av förtryck och systematisk rasism mot de som inte är vita, har skapat stereotyper för alla hudfärger. Min hudfärg kändes under tiden i landet därför allt mer problematisk.
Publicerar man bilder på människor som är mindre priviligierade än dig själv så är det för mig självklart att man inte ska förvränga bilden av deras livssituation eller bara dela med sig av en del av den. Det finns en stor problematik att ta hänsyn till. Jag förstår att detta oftast inte är vad folk menar att göra när de publicerar den där Instagrambilden. Kanske vill de bara dela med sig av sina erfarenheter, kanske vill de låtsas att de hjälpt det lokala samhället (hej white saviour – dig gillar jag inte heller!) eller så vill de bara utöka sitt flöde.
Men det spelar ingen roll vad anledningen är, det som spelar roll är bilden du porträtterar. Du vet antagligen inte barnens namn och de framstår som hjälplösa och utsatta jämfört med dig. Bilderna som publiceras förstärker trötta stereotyper om ’det fattiga och outvecklade Afrika’ (det är fortfarande inte ETT land) och ges ofta utan relevant kontext. Verkligheten är mer komplex än så, och barnen (och även dina följare) förtjänar en rättvis bild.
Jag förstår nu mer än någonsin vikten av att omge sig med människor med olika åsikter, istället för att mysa i en trygg bubbla av bekräftelsebias. Det leder ju bland annat till att det där Instagramflödet inte enbart består utav ja-sägare, utan även människor som vågar ifrågasätta det som publiceras. Tänk efter innan du lägger upp den där bilden. I en värld där bilder och information sprids snabbare än någonsin har den eftertanken blivit allt mer viktig. Publicerar du bilden bara för likes? Har du personens samtycke? Ett barn kan aldrig ge sitt samtycke, för det är ju just det — ett barn. Och kom ihåg att ge en nyanserad bild med kontext. Om detta inte är möjligt, lägg då upp en bild på något annat eller lägg inte upp något alls. Många studenter ser sig säkerligen som bildade, se till att vara det även online.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
