Texten är ett utdrag ur Panorama #32: OK Boomer – generationsklyftor, skillnader och förändring.
Förra lördagen tog irländarna en paus från att dricka Guinness, tänka på att dricka Guinness och diskutera var man bäst dricker Guinness för att istället med livet som insats navigera trafiken och ta sig till valurnorna. Trots att valet hölls på en helgdag var valdeltagandet lägre än för fyra år sedan – men det stoppade inte de yngre väljare från att ha ett större inflytande på valresultatet än tidigare. Sinn Feins historiskt fina valresultat kan ses som ett politiskt generationsskifte, där Boomer-generationens politiska status quo utmanades och föll samman.
Bakgrund
Irland klumpas, av historiska skäl, ofta ihop med sitt grannland i öst. Där brittisk politik har präglats av någon slags masspsykos sedan i alla fall Sykes–Picot-avtalet, och särskilt sedan Brexit-omröstningen, har irländsk politik varit anmärkningsvärt saklig.
Landets storlek är en av anledningarna till detta. Klämmer man in fem miljoner invånare på en yta mindre än två Skåne hamnar politiken av naturliga skäl närmre det vardagliga. Geografin gör det också svårare att undvika meningsmotståndare eller människor från andra samhällsstrata, även om de ändlösa raderna av själlösa ”gated communities” i södra Dublin gör sitt för att underlätta.
Kopplat till geografin är också valsystemet. I Irland röstar man genom PR-STV, det vill säga genom en Proportionellt Representativ Enkel Överförbar röst. Rent praktiskt innebär detta att landet är uppdelat i 39 valkretsar där väljarna preferensröstar fram mellan 3 och 5 TDs (Teachta Dála [tar-sh-ta da-la]), det vill säga att de rankar de kandidater som ställer upp i en given valkrets. Om kandidaten i fråga får tillräckligt många förstahandsröster för att klara spärren (som är ungefär på 10% av invånarantalet i valkretsen) väljs hen. Sedan fortsätter man räkna andra- och tredjehandsröster tills valkretsen har producerat tillräckligt många parlamentsledamöter. I Dublin Bay South, till exempel, blev Irländska Miljöpartiets Éamon Ryan vald i första rundan då han fick fler än de 7916 röster som krävdes, medan det tog ytterligare sju omräkningar innan Sinn Feins [shIn fEjn] Chris Andrews, Fine Gaels [fIna gEjl] Eoghan Murphy och Fianna Fails [fI-anna fOjl] Jim O’Callaghan kunde väljas. I likhet med Storbritannien och till skillnad från Sverige ställer varje kandidat således upp själv. Partiet de representerar kan inte formellt bestämma rangordningen, även om partierna informellt genom internt kampanjande och resursallokering kan ha ett visst inflytande. Detta gör även riksdagsvalen personliga på ett sätt som är svårt att föreställa sig i Sverige. Det ger möjlighet för oberoende kandidater att ställa upp och väljas, vilket lägger ytterligare sordin på den politiska polariseringen.
En tredje orsak till varför irländsk politisk debatt ser ut som den gör är att partierna ligger på ett helt annorlunda politiskt spektrum än någon annanstans i Europa. De största skillnaderna mellan partierna, i alla fall historiskt, har haft att göra med huruvida de var för eller emot 1921-års anglo-irländska avtal. Fine Gael bildades genom en sammanslagning av pro-avtals-partier, Fianna Fail knoppades av från Sinn Fein av samma anledning, och Sinn Fein har åtnjutit en särställning inom irländsk politik genom sitt motstånd till avtalet (plus det faktum att de officiellt-halvt-officiellt har varit för IRA vad PLO har varit för Hamas). Policy-mässigt har denna underliga uppdelning inneburit att partierna har kunnat aspirera på någon slags massrörelse-status och hålla sig någorlunda flytande när det kommer till traditionella höger–vänster-talepunkter.
Årets valresultat är historiskt. För första gången sedan självständigheten kan inget av de traditionellt statsbärande partierna Fianna Fail och Fine Gael bilda egen majoritet. För första gången sedan självständigheten har väljarna ignorerat Sinn Feins militanta historia och sett dem som ett riktigt politiskt alternativ. Här är de fyra viktigaste sakerna att minnas från valet:
”Get Brexit done”, men börja med allt annat först.
Med tanke på närheten i tid och geografi till det brittiska valet lämpar sig en jämförelse. Där det brittiska valet i första hand handlade om historia, nostalgi, Brexit och vaga löften om suveränitet och självbestämmande till nackdel för faktisk sakpolitik, kom det irländska valet att bli en slags antites. Det kom att handla om sakfrågor istället för symbolism, om substans istället för fernissa.
Taoiseach (premiärminister) [tI-shUHkh] Leo Varadkar var tydligt inspirerad av brittiska Torys valkampanj. Hans argument var att han var bättre lämpad att leda landet genom Brexitförhandlingarna. Den sittande regeringen hoppades att väljarna skulle välja trygghet framför förändring och fokusera på internationell erfarenhet istället för nationell politik. Liksom andra unga och coola stats- och regeringschefer runt om i världen, typ Justin Trudeau, har Varadkars mandatperiod präglats av en internationell utblick för att maskera tillkortakommanden hemmavid. Han har blivit en av de starkaste rösterna inom EU vad gäller Brexitförhandlingarna och har ofta synts i djup diskussion med chefsförhandlare Michel Barnier.
Problemet, skulle det visa sig, är att Brexit har varit närmast en ickefråga under valrörelsen. Landets skenbara ekonomiska framgångar de senaste tio åren tillsammans med en regering som har överlåtit bostadspolitiken till marknadskrafterna. I vissa fall överträffar hyrorna Londons (med den viktiga skillnaden att betalar du så mycket i Irland bor du i Cork – betalar du så mycket i London bor du i alla fall i London). Dessutom har allt fler människor privata sjukvårdsförsäkringar vilket har skapat ett ojämlikt sjukvårdssystem där de som inte kan betala för sig inte får tillgång till bra och effektiv vård.
Lägger man till det faktum att det har byggts fler hotellbäddar än lägenheter varje år de senaste nio åren är det lätt att få intrycket att Leo Varadkar ignorerar lokala problem för att istället plocka billiga politiska poäng på Theresa Mays och Boris Johnsons bekostnad. Fine Gael, det parti han har lett och kommer fortsätta leda, tappade tolv platser i parlamentet i jämförelse med förra valresultatet, och genom att istället lägga sina röster på Sinn Fein skickade väljarna en tydlig signal: visst, ”get Brexit done”, men börja med allt annat först.
Sinn Feins uppgång
Internationellt har mycket fokus lagts på det faktum att Sinn Fein, ett parti så starkt sammankopplat med den irländska frihetsrörelsen, har förlorat sin persona non grata-status och blivit brett accepterat som ett reellt politiskt alternativ. Partiet fick på grund av valtaktiska misstag bara näst flest platser i parlamentet. De vann dock flest förstahandsröster (med en marginal på 50 000), och om Varadkar et al är antitesen till Tories valresultat är Mary Lou Macdonald och Sinn Fein antitesen till hur det gick för Jeremy Corbyn och Labour. Partiet hade ett tydligt vänstervridet valmanifest med betoning på ökat byggande av allmännytta och ett mer jämlikt sjukvårdssystem, vilket verkade fungera bland väljarna.
“Verkade fungera” är någonstans den operativa frasen i sammanhanget eftersom det är först på senare tid Sinn Fein har blivit ett utpräglat traditionellt vänsterparti. De har alltid varit i oppositionsställning, men de har närmast betett sig som ett republikanskt enfrågeparti. I bemärkelsen att de har strävat efter ett enat Irland. Under Mary Lou Macdonald har de kunnat utnyttja sin historiska oppositionsställning och det politiska utrymme som finns när inga partier officiellt är höger eller vänster, för att tona ned sin militaristiska bakgrund och appropriera socialdemokratiska talepunkter. Genom politisk opportunism har de alltså blivit ett oppositionsparti inte bara av hävd, utan också politiskt.
Vänsterreaktion mot åtstramningspolitik
Det är möjligt att försiktigt dra slutsatsen att pendeln börjar svänga bort från nationalistiska och rent rasistiska reaktioner på finanskrisen och åtstramningspolitiken som har genomförts i flera länder för att istället landa i andra änden. Anmärkningsvärt nog hördes nästan inte ett knyst om att lösa problem genom ökad polisnärvaro eller neddragning av invandring under valrörelsen, och de som propagerade för sådana lösningar fick inga röster överhuvudtaget. Även om det, milt uttryckt, gick åt helvete för Jeremy Corbyn, fick Labour mer än hälften av rösterna från väljare yngre än 30 år. När Bernie Sanders också lyckas mobilisera enorma väljarskaror i det socialism-hatande USA, verkar det som att vi ser något utav en trend. Vad som är intressant är att både Sinn Feins och Bernie Sanders framgångar har uppstått trots en närmast fientlig mediebevakning. Ingen som följer amerikansk politik kan ha undgått att märka hur märkligt även MSNBC bevakar Sanders, och RTE, Irlands motsvarighet till SVT, lät Mary Lou Macdonald vara med i deras stora partiledardebatt först efter ett folkligt uppror mot beslutet att bara låta FF och FG debattera. En möjlig internationell vänsterreaktion mot de senaste 10–20 åren av åtstramningspolitik och privatisering verkar således gå hand i hand med en allt yngre väljarskara som i ett uppluckrat medielandskap söker sig direkt till källan och bryr sig allt mindre om demagogi.
Omdaning av irländskt politiskt liv
Vad betyder det här valresultatet för irländsk politik fortsättningsvis? Det korta svaret är: ingen vet. Sinn Fein må ha nått ett historiskt resultat, men inte ens en vänsterkoalition bestående av Sinn Fein, Solidarity/People Before Profit, Socialdemokraterna och Labour (de har två olika socialdemokratiska partier, det är jättekonstigt) skulle nå en majoritet i parlamentet. Det är möjligt att en koalition med Fine Gael och Fianna Fail med Micheál Martin som Taoiseach skulle kunna fortsätta regera med stöd av oberoende kandidater, men det skulle vara svårt att få till stånd en sådan regering med en numera mycket starkare opposition.
Ett tredje alternativ skulle vara en regering bestående av Sinn Fein och Fianna Fail. De sistnämnda har tekniskt sett också varit i oppositionsställning de senaste fyra åren, men har, à la Decemberöverenskommelsen, inte röstat emot regeringens förslag. Historiskt sett har de två partierna stått på olika sidor av självständighetskampen, men då de ur en politisk synvinkel ligger betydligt närmare varandra än Fine Gael och Sinn Fein skulle ett samarbete inte vara otänkbart. Den viktigaste frågan i ett sådant samarbete skulle vara vem som blir Taoiseach, eftersom både Mary Lou Macdonald och Micheál Martin aspirerar på posten.
Oavsett hur regeringsbildningen ser ut i slutändan är det troligt att valresultatet innebär en omdaning av irländsk politik. Politiker de närmaste åren kommer förmodligen vara mer försiktiga i sina internationella åtaganden och fokusera mer på inrikespolitiken. Bostadsfrågan kommer hamna högst upp på dagordningen och jag tror inte att det är möjligt för något parti att effektivt ignorera problemet på samma sätt som Fine Gael har gjort under den senaste mandatperioden. Även om det inte märktes under valrörelsen är och förblir Brexit en oerhört viktig fråga för irländska politiker. Storbritannien är av alla möjliga skäl Irlands viktigaste granne, och det är av största vikt att gränsfrågan hanteras varsamt.
Fram till 1998 rådde praktiskt taget inbördeskrig i Nordirland, och fortsatt politisk, social och ekonomisk integration med Republiken Irland är det främsta medlet för bibehållen fred. Brexit har också inneburit nya rop på självständighet i Skottland, och starkare republikanska krafter i det irländska parlamentet kommer att innebära att frågan om ett enat Irland blir mer aktuell än någonsin.
I Dublin var Sinn Fein det mest populära partiet bland alla väljargrupper förutom en. Kan ni gissa vilken? Sakta men säkert börjar Boomer-generationen trängas ut från de politiska finrummen och in i sina enorma villor som de köpte för ett prima stycke prästost och fyra stockar snus 1973. Irland är ett exempel på att yngre väljarskaror kan påverka valresultat, och det är upp till det politiska etablissemanget att ta tillvara på deras intressen. Även om denna politiska revolution bara är i sin linda har våra åldersfränder möjligheten att påverka hur deras framtid ser ut. Kommer de fortsätta splittras längs socioekonomiska, republikanska och demografiska linjer, eller kommer de arbeta för enighet, i alla ordets bemärkelser? Jag tror på det senare.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
