Efter en ganska stark ‘Super-tisdag’ där Sanders lyckades vinna primärvalet i Kalifornien, och åtminstone vara med i matchen om Texas, så verkar luften till slut ha gått ur Vermont-senatorns kampanj. Resten av de demokratiska kandidaterna – förutom Elizabeth Warren, som Erik Sjögren skrev om i Panorama tidigare – har slutit upp bakom Joe Biden, den förra vicepresidenten, och hans kampanj har just nu 99% chans att vinna Demokratiska primärvalet enligt statistik-sajten fivethirtyeight.com, som för övrigt var en av få källor som lyckades förutspå Donald Trumps vinst 2016.
FiveThirtyEight säger ingenting än om hur det skulle gå mellan Joe Biden och Donald Trump, men jag kan å Panoramas räkning komma med ett avslöjande redan nu: Joe Biden kommer inte ha en chans. Frågan blir snarare hur stort han kommer att förlora.
När Trump lyckades slå Hillary Clinton 2016 gjorde han det på grund av två faktorer. Den ena var att han lyckades positionera sig som en outsider gentemot det politiska etablissemanget: argumentet var att trots sin rikedom och status som New York-socialite så var han i alla fall inte karriärpolitiker och så insyltad i spelet som Clinton. Man kan tycka vad man vill om det argumentet, men jänkarna litar inte på sina politiker och därför funkar det. Biden är den enda demokratiska kandidat som kan falla lika hårt på samma grepp – man blir inte närmare den gamla makten än vicepresident. De andra demokratiska kandidaterna var inte DC-insiders på samma sätt (i Bloombergs fall inte ens politiker) förutom Sanders, som dock hade turen med sig att vara ganska populär bland det amerikanska folket.
Den andra faktorn var att USA är ett demografiskt splittrat land. Där är det enkelt att ställa grupper mot varandra och vissa grupper (äldre, evangelister, folk som bor på landet) har en tendens att rösta lojalt medan andra grupper inte röstar alls eller stannar hemma om de inte blir tillräckligt motiverade av en kandidat. Trump fick med sig den republikanska evangeliska basen medan Clinton misslyckades med att få de som röstat på Obama att återvända till vallokalerna. Under primärvalskampanjerna så gjorde de andra kandidaterna olika försök att nå nya väljargrupper och aktivera andra delar av befolkningen: Sanders satsade på att organisera sig på marken bland arbetarklass och spansktalande (det var så han vann Kalifornien), Warren och Buttigieg försökte nå ut till unga och Bloomberg gjorde ett ganska konstigt försök att kasta så mycket pengar som möjligt på problemet och köpa reklamplatser överallt han kunde (det funkade i alla fall i Amerikanska Samoa!). Biden har däremot tagit sig till toppen genom igenkänning hos nostalgiska Obama-väljare, röster från sydstaterna och uppbackning från partiet. Tre starka maktfaktorer, och en bekväm våg för Biden att rida på då han slapp övertyga nya väljare.
Biden är den enda av de demokratiska kandidaterna som inte kommer tvinga Trump och det Republikanska partiet att lägga om sin strategi överhuvudtaget. Trump kan säga precis samma sak i debatterna, göra samma utspel och nå ut till samma väljarbas för att nå vinsten i november. Skillnaden nu är att förra gången så stod Trump mot en rätt skicklig politiker, som höll emot bra i debatterna och som åtminstone till viss del lyckades nå ut till och inspirera unga, kvinnor och minoriteter i landet. Biden har under de senaste veckorna närmast gömts av sin kampanj (under två veckor i mars så talade han inför publik i totalt sju minuter, under en period då kandidater normalt gör så många framträdanden som möjligt under primärvals-kampanjerna), och när han väl tittar fram så lyckas han göra konstiga uttalanden som fått vissa i amerikansk media – och Trump – att fråga om mannen håller på att bli dement. Trump har visat att han inte skyr några medel i debatter och skulle spela stenhårt på Bidens uttalanden, sonen Hunter Bidens minst sagt misstänksamma äventyr i Ukraina och Bidens stöd för Irakkriget (där han nyligen sagt att han röstade för kriget trots att han inte trodde att Saddam hade massförstörelsevapen, vilket han när det begav sig sa att han trodde inför representanthuset. Antingen så ljög han då eller så ljuger han nu).
Så hur kommer det gå? Om man jämför med utfallen 2000 (Bush vann med 271 elektorat-röster), 2004 (Bush med 286) och 2016 (Trump med 304) så kan man med undantag för Obama-åren se en nedåtgående trend för Demokraterna. Jag ser inte hur Biden, som på många sätt påminner om Clinton men har sämre utgångsläge, karisma och tillit från kärnväljarna, skulle kunna bryta trenden. Därför kommer min kvalificerade gissning vara att Minnesota, Illinois, New Mexico och en till delegat från Maine tillfaller Republikanerna, vilket skulle sätta Trump på 342 delegater. Mardröms-scenariot för Demokraterna är att Colorado, Nevada och Kalifornien, tre starka Sanders-fästen som kanske inte är så pigga på att rösta på Biden, också faller vilket skulle ge Trump 412 delegater.
Så vad kunde demokraterna gjort annorlunda? Inte mycket. Att släppa in en socialdemokrat som Sanders eller en rookie som Buttigieg hade varit otänkbart för partiet. Som tur är kommer toppen, inklusive Biden, få behålla sina positioner (och löner) och Demokraternas jobb som den kontrollerade oppositionen tuffar vidare. Om partiet inte splittras av missnöjda Sanders och Warren-anhängare så kommer de slicka såren, gå tillbaka till jobbet och nominera ännu en mittenkandidat som förlorar ännu mer 2024. Men det är nog Demokraterna okej med. Som Julius Nyerere sa: ’Förenta Staterna är också en enpartistat, men med typisk Amerikansk extravagans så har dom två’.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Axel Emilsson, gästskribent
