Ordspråket är sen gammalt. Republikaner har genom tiderna varit kända för att gemensamt kora en vinnare i primärvalen, och tillsammans eniga gå i stark offensiv mot Demokraterna i den sista och avgörande ronden. Demokraterna å andra sidan, är kända för det motsatta: revolutionära idéer, hopp och förändring. Den demokratiska väljaren faller platt för den progressiva kandidaten, och har svårare för att nå konsensus kring vem de nominerar till presidentvalet. Det kluriga för demokraterna är således när kandidaterna är många, och tilltalar helt olika målgrupper. Ordspråket är inte minst talande för Demokraternas primär- och presidentval 2016 mellan Hillary Clinton och Bernie Sanders – en oenighet som inte bara gjorde det klurigt för partiet detta år, utan även kan ha varit en anledning till att de förlorade mot Trump och Republikanerna. Mycket talar dock för att ordspråket förlorat relevans i årets val – att 2020 är året som Demokraterna “fall in line”.
Andrew Yang, före detta presidentkandidat för Demokraterna, gick här om veckan offentligt ut och stöttade Joe Biden. Innan honom, har nästan samtliga avhoppade före detta kandidater i racet valt att lägga sitt stöd hos Biden, medan ingen har gjort detsamma för Bernie Sanders. Vad som är speciellt med Yangs val, är att han 2016 stöttade Bernie Sanders och inte Hillary Clinton, vars politiska plattform är mer lik Joe Bidens. Vad fick Andrew Yang att ändra ståndpunkt på fyra år? Han svarar med att hans stöd går till den vars chanser att vinna är störst, med syftet att “föra partiet samman”. Yang, liksom de andra kandidaterna som valt att stötta Joe Biden, är redo “to fall in line”.
Samma mönster går att urskilja hos de demokratiska väljarna. Tisdagen den 10 mars brukar i Amerikanska medier beskrivas som mindre super än Super Tuesday, men mer super än övriga primärvalstillfällen. Då hölls primärval i Idaho, Michigan, Mississippi, Missouri, North Dakota och Washington, vars delegater tillsammans utgör hela 9% av landets total. Denna tisdag 2016 tog Bernie Sanders hem vinsten i Idaho, Michigan, North Dakota och Washington, medan han i år endast lyckades vinna North Dakota av dessa. Joe Biden och Hillary Clinton är lika i sin moderata politik, båda har karriärer i partiet som går långt tillbaka och de flesta skulle nog påstå att de båda definieras som en del av det demokratiska etablissemanget. Logiskt vore det därför om resultaten 2020 speglade resultaten 2016, eftersom Bernie möter en liknande kandidat detta året. Istället förlorar Bernie allt fler delstater som röstade på honom fyra år tidigare.
Visst, det finns en hel del andra faktorer som kan förklara denna förändring. Att Hillary är kvinna och därför inte får lika stort genomslag som sin manliga moderata motsvarighet, eller att Hillary som fru till Bill Clinton under hans tid som president inte så ofta var en merit till hennes fördel. Jag skulle dock vilja tro att de Demokratiska väljarna i år har andra anledningar att rösta på den moderata kandidaten istället för den revolutionära. Precis som Yang förklarade, finns det större anledning än någonsin för Demokraterna att vara eniga. “Medicare-for-all”, och annan mer banbrytande politik som Bernie står för, är inte den centrala angelägenheten för väljarna 2020. Det är att få bort Trump, och för att göra det måste partiet “fall in line” och arbeta tillsammans.
Omständigheterna ser annorlunda ut i år än för 4 år sedan. Trump var 2016 ett potentiellt hot för demokraterna som inte togs på så stort allvar, men nu när verkligheten hunnit ikapp blir han ett större hot för varje dag som går. Primärvalet 2016 tillät därför andra frågor att ta plats på agendan. Bernies “Medicare-for-all” var en av de frågor som letade sig högst upp på dagordningen då. Folks vilja att rösta för denna efterlängtade förändring var enorm, och det märktes i primärvalet. I år har allt fler kandidater anammat delar av den revolutionära politik som Bernie introducerade 2016, samtidigt som hotet om Trump i fyra år till tas mer på allvar. En allt mer gemensam ambition har växt hos Demokraterna, och ju fler delegater Joe Biden får, desto mer angelägna blir både väljarna och partiet att följa denna ambitionen.
Bernie Sanders har två val att göra inom snar framtid. Att fortsätta kampanjen eller hoppa av för enighetens skull. Om han fortsätter finns det chans för samma utfall som i valet 2016. Då körde Bernie sin kampanj in i det sista mot Hillary, vilket i efterhand kritiserades starkt av många Demokrater för att ha varit en anledning till varför Hillary inte senare vann mot Trump. Bernies offensiva kampanj mot Hillary banade vägen för Trumps retorik om “Crooked Hillary” menar många. Samtidigt, är den retoriken och taktiken vanligt förekommande, om inte till och med förväntad, i presidentkandidaters kampanjande mot varandra i primärval. Men vanligtvis är det inte heller någon som Trump som ska bekämpas. Konsekvenserna av ett långdraget, offensivt kampanjande bör därför vara något att ha i åtanke, i år men än någonsin tidigare.
Nästkommande fyra primärval hålls i Alaska, Hawaii, Wyoming och Wisconsin. Fyra primärval som Bernie Sanders vann 2016. Kommer han vinna dessa som för fyra år sedan, eller kommer han förlora dessa på samma sätt som han tidigare i årets val förlorat delstater som han för fyra år sedan vann? En viktig avvägning för Bernie är mellan att fortsätta kampanjen för hans progressiva ambitioner, eller att hoppa av för partiets mer enade ambition om att slå Trump. Oavsett vad, hoppas jag även Bernie Sanders i år har samma ambition i åtanke som hans partikollegor för att inte sabotera partiets chanser. Hans revolutionära rörelse och progressiva politik är viktig för att fixa vad som är trasigt i amerikansk politik, men inte lika viktigt som att få bort Trump från makten. Om Demokraterna ska lyckas “to fall in line”, måste Bernie även följa detta på ett bättre sätt än 2016.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Noah Bohm, skribent
