Människan är en social varelse. Instinkten att söka kontakt med andra människor är något som alltid existerat i vårt gemensamma DNA. Visst att denna instinkt existerar på en skala, från mer eller mindre, men i grunden kräver människan mänsklig kontakt. Därför är det självklart att hennes psyke påverkas av nuvarande isolering (eller ja, sociala distansering). Jag har själv känt det. Första veckan var det inga större problem, snarare motsatsen. Det kändes skönt att få vara hemma, ha mer tid över till att laga en god lunch och att läsa. Jag tog långa promenader och hade föreläsningar på samma dag, något som tidigare har känts nästintill omöjligt att få tid för under dygnets korta timmar. Jag vet att jag tänkte “vad spännande att leva mitt under en sådan världsomvälvande händelse!”.
Tji fick jag. För efter den där första veckan märkte jag en skillnad i mitt eget humör. Jag fick en kortare stubin, blev lätt irriterad på min syster och de 33 kvadratmeter vi delar. Jag sov sämre, vilade oregelbundet, var hungrig hela tiden, drack ett glas vin varje kväll. Framförallt var det rastlösheten som blev det stora problemet. Det började liksom pirra under huden efter bara någon timme och jag kände mig nästintill klaustrofobisk av att veta att jag får gå ut, men bara om jag undviker andra människor. Jag vet att det finns två vägar att gå för att underlätta tillvaron: antingen köper jag en yoga-matta, säger namaste varje morgon och kväll och kollar upp klipp på YouTube där man får en “full body workout in 20 minutes!”, eller så dricker jag vin varje kväll, tar en cigg lite oftare än vanligt och befinner mig i horisontellt läge 80 procent av tiden. Oavsett så tär det på mig, denna isolering. Men varför? Och hur kommer jag ur den?
Samantha Brooks, en psykolog som framförallt har forskat kring hur det mänskliga psyket påverkas av isolering och att leva i karantän, förklarar att man blir lite knäpp av att förlora den där vardagliga kontakten med människor. Den vardagliga kontakten behöver inte innebära att man äter lunch med kompisar i skolan, eller att man diskuterar med de som läser samma kurs, utan det räcker med att man säger “hej” och “tack” till hon som arbetar i kassan på ICA, eller att man ler mot mannen som sitter mittemot på bussen. När individer mister denna vardagliga kontakt så upplevs det ofta att man förlorar känslan av att man hänger med i det som händer utanför ens egen person. Detta behöver inte nödvändigtvis innebära just nyheter eller händelser i samhället – där har vi ju idag alla möjligheter att följa och diskutera vad som pågår ute i världen genom sociala medier – utan det kan också innebära något så enkelt som att se en kvinna på stan som tappar sin väska, eller någon som måste springa till bussen.
Känslan av att världen stannar upp och krymper till storleken på ditt studentrum är frustrerande och fylld av ensamhet. Det som, enligt Brooks, brukar kunna lyfta denna känsla är när dagen då man faktiskt får kliva ut ur isoleringen närmar sig. Hon beskriver att hennes forskningsobjekt – exempelvis forskare som befinner sig på isolerade platser – upplever stor förväntan när slutet på isoleringen närmar sig, som i sig lyfter dessa människor ur den depressionsliknande dvala de befunnit sig i under lång tid. Problemet med detta, i detta nya normala, är att vi inte vet när det tar slut. Det finns inget slutdatum, och även om det hade funnits vet vi inte riktigt vad vi kommer kliva ut i. Sverige, och resterande delar av världen, kommer troligtvis befinna sig i eller närma sig någon form av ekonomisk kris i form av företag och restauranger som går i konkurs och en ökad arbetslöshet. Den tillvaron är inget som man annars skulle längta till, och knappt ens i detta läge.
Men människan är en social varelse. Det är den kognitiva och sociala förmågan som gjort att Homo sapiens överlevt. Det som en gång började som nästintill skvaller om vad konkurrerande stammar hade för planer har utvecklats till småprat, diskussioner och formuleringar som styr hela länder, gränser och världen i sig. Vi har vant oss vid den globaliserade värld där alla människor känns nära oavsett var de befinner sig. Och så nu, helt plötsligt, känns allt och alla längre bort än någonsin. Och vi vet inte när det kommer återgå till vad vi är vana vid. När katastroftankarna om att det är såhär mitt liv kommer se ut från och med nu kommer smygandes och sedan exploderar likt en bomb, så tänker jag på visa, trygga och kompetenta Samantha Brooks. När hon får frågan om hur man ska hantera denna situation svarar hon enkelt, snabbt och tydligt.
Det finns alltså två saker som är viktiga att tänka på. Det första är strukturen, att lägga upp sina dagar efter ett schema, för det är det vi är vana vid. Det andra – och det kanske absolut viktigaste – är att tänka kollektivt. Som jag skrev innan är det klaustrofobiskt och ensamt i isolering och social distansering, och man glömmer lätt bort att det finns andra utanför. Därför måste vi påminna oss själva om varför vi stannar inomhus – för kollektivet. För alla andras skull. Människan är social, men söker också ständigt ett syfte. I dessa dagar när vi tappar grundsyftet – våra arbeten, exempelvis – så måste vi skapa oss ett nytt syfte. Och här är det, svart på vitt: du stannar hemma för att skydda andra. När jag själv känner att jag vill skita i allt och gå ut och vara med folk och gå på klubb, så tänker jag på min farmor. Och mina föräldrar. På de som bor i huset mittemot. Herregud, jag tänker till och med på Adam Alsing.
Denna krönika blev rörig, minst sagt. Den är fylld av psykologsnack och uppmaningar. Men det är också så det är nu, i detta “nya normala”. Jag sitter och skriver allt i ett svep, bara för att få ut det. Egentligen hade jag nog velat skriva om min rädsla, den som ligger latent och uppe vid ytan på samma gång. Men jag tror nog att vi alla är lika rädda, egentligen. Och alla är lika ensamma. Jag ska försöka att inte avsluta med något så klyschigt som “du är inte ensam”, så istället avslutar jag med ett citat från Den Allvarsamma Leken, och ber er att sätta på något trevligt, som Cass Elliot’s Make Your Own Kind of Music. Det blir bättre, eller i alla fall lite lättare, allt detta absurda som vi lever i.
“På ena sidan hade hon ritat ett litet landskap med blyerts — ett höstligt slättlandskap med nakna pilskelett som speglades i ett stilla vatten, en tung himmel med lågt drivande skyar och en flock av sträckande flyttfåglar…
Och på baksidan var det skrivet, också med blyerts:
“Ud vil jeg, ud, o saa langt lang langt.
”Intet annat. Intet mera.”
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
