I dessa tider går det knappt att skriva om något annat än Corona. Men denna fredag tänkte jag iallafall skona er från mina försök att lajva hobby-epidemiolog. Istället tänker jag bjuda på både en livsförändrande spaning och även en uppmaning.
Reality-TV har under en längre tid blivit allt mer populärt. Under 2000-talet har reality mer eller mindre boomat. Programmen blir allt fler och guppande täcken täcker allt mindre kropp. Programmen har konkurrerat ut diverse nöjesprogram. Renoverings-showen Äntligen hemma har ersatts av Farmen där tappra själar tävlar om att bli storbonde – alternativt känd – på bästa sändningstid.
Tom och Petter har genom deras podcast bevisat att det numera är ett heltidsjobb att hänga med i vad som händer i reality-Sverige. Det är inte nämligen inte längre bara Paradise Hotel utan även Big Brother, Ex on the Beach, Bonde söker fru, Temptation Island och allt vad de nu heter man förväntas hänga med i. Det blir inte heller lättare i och med att olika c-profiler hoppar mellan olika produktioner och återanvänds i säsong efter säsong. Mcuze är väl inne på sin sjunde säsong av Paradise Hotel vid det här laget. Något som Paow i sin tur reagerar på på Youtube, varpå båda intervjuas i Smails podcast. Min enda räddning under den senaste tiden är att Bachelor är uppskjutet, det är i alla fall någon slags chans att andas ut.
Den senaste spelaren att ge sig in i reality-matchen är självaste Netflix. Inte ens vår allra trognaste streaming-jätte kunde längre kringgå faktumet att det är sex som säljer. Förra veckan släpptes nämligen serien Too Hot to Handle. Pitchen är enkel; snygga människor flyttar tillsammans in i ett hus. 100 000 dollar finns i potten, som blir deras om de avstår från att hångla eller värre. Detta varvas även med lite dejter deltagarna emellan men även en del workshops där killarna tårögda kasta en pinne genom en tavla med deras rädslor och tjejerna bli till självsäkra powerpinglor genom att kolla på sin nedre region genom en spegel.
Inte för att dra in för mycket pandemi-lingo, men nu måste kulmen vara nådd. Visst har denna typen av program alltid varit hjärndöda, men nuförtiden tappar man ju hjärnceller av att kolla på det. Nu sätter till och med jag ner inte bara ner en tå, utan hela foten.
Absolut, jag har varit en av dom som hävdar att jag kollar av andra skäl. Att jag ser det för att jag tycker att det bakomliggande psykologiska maktspelet och interaktionerna mellan människor är intressant. Men efter att under en helg konstant kollat på detta har jag insett att det endast är en ursäkt för att se folk som ligger på bästa sändningstid.
Det talas i tid och i otid om klimatkompensation, men bör inte 2020 bli året då vi även börjar kunskapskompensera? I slutändan blir serien inte ”Too Hot to Handle” utan istället landar den i ”too much to handle”. Se ett skräpprogram, men se till att se lika många minuter av diverse presskonferenser. Då kommer vi alla ett steg närmare min nollvision, i antalet förlorade hjärnceller valfri veckokväll. Åtminstone kan vi väl ta efter resonemanget om att plana ut kurvan och försöka #flattenthecurve även i realityns fall.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Olivia Birgander, skribent
