Jag ser inte hans blick bakom solglasögonen. Men hans kroppsspråk säger allt. De försiktiga stegen bakåt. Sättet han är vänd mot mig, armarna krampartat låsta vid sidorna. Spänd. Min blick som tidigare lät intrycken lojt skölja över hinnorna fastnar stint på honom. Sekunden blir lång – steget hejdat – medan den äldre mannens budskap dechiffreras.
– Gå på andra sidan trottoaren.
Den enda hostan jag haft föregick corona – covid-19 bland pompösa. Visserligen har jag stannat inne ibland, inte lika mycket som experterna säger men tillräckligt för att känna att jag har gjort mitt. Solen kallade ut mig. Utomhus är smittan inte lika farlig som inomhus. Möten begränsas till dem som inte tillhör riskgrupperna. Det borde väl vara tillräckligt? Inte tillräckligt.
Skammen kommer sällan. Nästan aldrig. Sekunden i steget för fram den. I den äldre herrens ögon är min blotta närvaro en risk – en fara han inte önskade möta. I hans ögon är jag en potentiell Döden, kommen för att hämta honom. Han ser en fara som skulle raderat alla minnen från det liv han levt; stulit honom från den tillvaro han skapat. Jag hade stulit den lycka han känner, de rädslor han har, den kärlek han känner och det hat han gror inom sig. Allt vad han är ser han ett slut med de steg jag har i hans riktning.
Jag är på ytan smittlös. Utan tester vet jag inte: jag kanske är del av de enorma mörkertalen och smittat folk i min omgivning, utan min egen vetskap. Jag kanske bär på just det som mannen föreställer sig att jag bär på. Om vi kommer för nära varandra kanske jag är orsaken till hans död. Jag vet inte. Skammen känner jag ändå. Skam över att jag riskerar hans liv.
Jag har svårt att föreställa mig Döden. För mig har hen inget ansikte, ingen självklar plats där vi möts. Jag hade inte känt igen Döden om den gick nedför gatan mot mig.
Den gamle mannen såg mig och såg Döden gå på trottoaren.
Sekunderna börjar ticka igen medan steget ändrar sin riktning; nu med en 45 gradig omdirigering från sin tidigare bana. Mannens axlar sjunker avslappnat. Han ger mig en nick. Jag nickar tillbaka.
Det krävs inte allt för att ge mycket. Men det krävs inte mycket för det som tar allt.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
