Nu ska vi göra något somliga kan tycka är lite obehagligt. Vi ska resa tillbaka i tiden, nämligen till högstadietiden. Jag har valt den här perioden med omsorg eftersom grunden för det jag vill diskutera läggs här. Eftersom det är här man formas till att bli cool.
I vuxen ålder ser man ner på högstadie-mentaliteten. Det kan nästintill bli till en tävling om vem som var mest pinsam under denna tid. Trots att vi säger oss ha vuxit ur en stor del av högstadiebeteendet hänger vissa av dess spöken envist kvar. Om ni inte minns, tillåt mig att väcka denna sorgens nostalgi.
Det viktigaste adjektivet var cool, trots att detta aldrig yttrades. Att beskriva sig själv eller någon annan som cool vore ju oerhört ocoolt. Det var en underförstådd egenskap som man antingen hade eller ej: en cool person skippade gympan, tyckte skolmaten var äcklig och var i övrigt mycket obrydd. Det var ju töntigt att vara nöjd med lite panerad torsk med remouladsås.
Tack och lov har det skett lite utveckling från detta. För många är det inte längre töntigt att bry sig. Vi delar Instagram-stories om orättvisor världen över och det är inte ovanligt att hitta någon form av volontärjobb på sina kollegors CV. Men andra töntstämplar kan ibland hänga kvar. Kanske är jag helt enkelt inte så cool som mitt yngre jag hoppades på, eller så behöver vi släppa idén om att det är coolt att ha en negativ attityd. Pessimism kan ju bottna i annat som t.ex. psykisk ohälsa men det är inte denna sortens pessimism jag vill belysa. Jag menar den sortens negativitet som utmynnar i en slags manisk tävling i vem som är minst brydd där negativitet vädras i brist på annat givande meningsutbyte. Dåliga dagar har man och det är hälsosamt att släppa ut sina känslor för att sedan gå vidare. Med tonvikt på att gå vidare.
Det är enkelt att klaga på tentastress, sol i ögonen, att man glömt matlådan hemma och att den där balbiljetten är alldeles för dyr. Det är enkelt att på detta sätt få medhåll från kompisar och du kan säkerligen förvänta dig instämmande nickar och hum om du yttrar detta. Men det är också enkelt att fastna i det. Tänk om vi gjorde tvärtom. Tänk om vi kunde släppa den sista livlinan till högstadiet, den coola negativiteten. Tänk om vi istället benämnde tacksamhet och positivitet som coolt.
Även om det kan kännas svårt till en början: försök att ta vara på det lilla. Då kan jag nästan lova dig att en dag när du vaknar lyser solen genom persiennen, kaffet smakar extra gott, stegen känns lite lättare och du bara vet. Jag tror att om man bara tar vara på det lilla så kan det förändra ens liv. Livet är oförutsägbart och okontrollerbart, det enda man egentligen har någon form av kontroll över är ens egna reaktioner och handlingar. Och jag tror att om man tror på sig själv och på att utanför dörren väntar lycka och kärlek är det svårt att inte känna tacksamhet för att våren är här, trots att man spenderar sin åttonde hundralapp på att laga cykeln.
Kanske är detta endast en klyschig, romantiserande smörja. Det är mycket möjligt. Men det är inte menat som någon moralkaka eller absolut sanning. En text som denna skulle nog inte plocka många cool-poäng i högstadiet, men vi har ju vuxit upp nu. Tänk om vi kunde överge tanken att det är töntigt att vara positiv och glad. Tänk vad coolt det vore.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Emilia Zettergren, skribent
