Mitt första möte med idén om en apokalyps på jorden inträffade när jag var åtta år gammal. Jag satt bänkad i TV-soffan framför klassikern The Stand, eller Pestens tid som den heter på svenska, av Stephen King. Filmen är sex timmar lång och boken utgörs av 1227 välfyllda sidor.
I Kings bok skildras ett USA som står inför en influensaepidemi som liknas med pesten. USA:s invånare dör som flugor på grund av att en man, Charles Campion, flydde från en biologisk testfacilitet där viruset släppts löst. Campion lyckas, i enlighet med amerikansk dramaturgisk tradition, ta sig med bil genom halva USA tillsammans med fru och dotter som dör i bilen av smittan innan han dramatiskt kraschar in i ett par bensinpumpar vid en bensinmack i den lilla staden Arnette i nordvästra Texas. Varenda individ de träffat och interagerat med vid varenda hamburgerrestaurang, bensinstation och motell familjen Campion stannat vid hamnar i riskzonen, liksom alla individer som dessa i sin tur interagerar med. Dag för dag skördar viruset liv, ungefär 98 procent av befolkningen beräknas drabbas medan endast två procent av befolkningen är immuna. Efter ett par veckor lever endast de som är immuna medan resten av USA:s befolkning inleder ett stadie av förruttnelse i den varma sommarsolen. De få överlevarna försöker därefter lokalisera varandra för att bygga upp samhället igen och övervinna ett antal hinder i deras väg.
Som åttaåring skrämde tanken om filmen mig, samtidigt som den väckte en fascination vid utopiska och apokalyptiska samhällen. Intresset för vad som faktiskt skulle kunna ske och hur jag själv skulle hantera min verklighet om något liknande inträffade väcktes. Senare under tonåren läste jag boken som befäste mitt intresse och fann även andra fora för min förtjusning inför samhällets undergång. Under åren strax innan tonåren fascinerades jag av den nyzeeländska serien The Tribe i vilken alla vuxna avlidit av ett mystiskt virus som lämnat kvar barn och ungdomar som skapat grupperingar och hittat alternativa levnadssätt. Efter ett tag fann jag även tidningsserien The Walking Dead som senare gjordes till TV-serie. Zombierna var ytterligare ett sätt för samhället att kollapsa och för individer att behöva använda sin kreativitet för att bygga upp samhället igen, eller hitta alternativa sätt att leva på.
Denna vår, år 2020, återgick jag till att se The Stand, denna gång på YouTube. Scrollandes i kommentarsfältet förvånades jag över att en film från 1994 hade så många nutida kommentarer. Vissa skrev att filmen aldrig har varit mer relevant än nu, i tider av Coronavirusets framfart. Någon citerade en karaktär ur filmen som uttalar sig om viruset och säger “Det är inget annat än en uppblåst variant av influensan, de flesta människor kommer att tro att de har en vanlig influensa ända in i sista stund” och drar paralleller till Corona. Andra kommenterade att Wuhan i Kina, där Coronaviruset började, är säte för en biologisk testfacilitet i klass fyra och hävdar att King siat om framtiden genom sitt verk.
Fredagen den 13 mars, två veckor efter det att jag såg om filmen, har Italien och Danmark stängt sina gränser. Skolor är stängda i bland annat Polen och Österrike och jag sitter framför min datorskärm för dagens seminarium som hålls på Zoom. I min mataffär gapar hyllorna som vanligtvis är fyllda av konserver och toapapper nu tomma. Ministrar och andra aktörer ber det svenska folket att inte hamstra mat och råder folk att hålla sig inne, särskilt om man tillhör en riskgrupp. Alla vanliga vardagliga lundaevenemang ställs in, resor stoppas och artiklar, inlägg och bilder som rör viruset har exploderat över mina sociala medier. Nämner man viruset eller hostar till i ett offentligt sammanhang blir främlingars ögon stora som tefat innan de snabbt skyndar sig iväg.
Varje dag händer det nya saker, Corona-kartan visar nya prickar, fler insjuknar i viruset och vissa dör. Vad framtiden har att erbjuda vet ännu ingen. Men ett som är säkert är att samhällets apokalyps inte är särskilt romantisk. Det är ju faktiskt inte säkert att man blir bland King’s immuna 2 procent eller att man blir huvudpersonen Rick Grimes i The Walking Dead. Man kanske bara suddas ut från kartan tillsammans med alla man någonsin känt. Sedan barnsben har jag väntat på att något som Corona-pandemin skulle inträffa, men nu när den är här ibland oss vill jag inte längre veta av den.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
