När jag tänker tillbaka på den sista skoldagen innan distansundervisningen tog vid minns jag känslan av att inte vilja säga hejdå till mina klasskompisar. Vi hade haft ett seminarium, och dröjde oss kvar länge i klassrummet efteråt. Konversationerna kretsade kring hur vi på olika uppfinningsrika vis skulle kunna hålla kontakten, trots isolering. Instinkten vid kris är att ta vara på sina nära och kära, och klasskompisar är inget undantag.
Morgonen innan seminariet hade jag vaknat till nyheten om Donald Trumps försök att få exklusiv amerikansk tillgång till ett potentiellt vaccin mot Covid-19, som höll på att utvecklas i Tyskland. Detta kändes som en ny nivå av uselhet. Det skulle senare visa sig att vaccinet inte var till salu, och Trump-administrationen har kommit med uppgifter om att de visst hade tänkt “dela med sig” om ett vaccin skulle tillkomma i amerikansk regi. Oavsett vilket så väckte artikeln tanken på att ett land med tillräckligt stor plånbok faktiskt skulle kunna beslagta mänsklighetens framtida frälsning, till förmån för bara några få. Det är visserligen ingen märkvärdig kunskap att sådan ojämlikhet existerar, men det blir en kraftfull påminnelse i och med allas vår utsatthet i pandemin. Ingen kommer undan, inte ens USA:s president. Detta fick mig att fundera över innebörden av begreppet solidaritet, lika heligt som omtvistat.
Solidaritet har blivit ett ord som ekar ganska tomt. Det tar nästan emot lite att använda det. Det känns som ett ord man använder om man inte förstår sig på världens beskaffenhet, en öppen inbjudan till att avfärdas som naiv, eller banal. Ett vackert vänster-ord, på sin höjd. Men egentligen borde det upplevas som en ganska nära, vardaglig princip, särskilt för alla som är bekanta med den svenska välfärdsmodellen. Det höga skattetrycket motiveras av en solidarisk idé om att människors välmående inte ska bero av privat inkomst. Inte konstigare än så.
Dock så finns det också uppfattningar om att solidariteten måste vara villkorad. Ludwig Schmitz forskar bland annat om svensk socialdemokrati, och skrev i DN (5/2-20) om kampen mellan Demokraternas kandidater i det amerikanska primärvalet, och utsikterna för deras respektive välfärdsambitioner. Enligt honom finns idéer i USA om att långtgående välfärd förutsätter etnisk homogenitet bland befolkningen. Så var fallet (ungefär) i Sverige när välfärdsbygget påbörjades, och skulle alltså inte fungera i ett etniskt heterogent land som USA, heter det. Solidariteten skulle bara kunna existera inom den egna gruppen. Schmitz skriver att ett alternativ till denna syn på solidaritet är att ersätta villkoret “likhet” med att istället se att vi blir lika just genom det solidariska handlandet. På det sättet kan vi förenas på tvärs över alla samhällets grupper.
Idén att bygga samhället på solidariska grunder går långt tillbaka. Peter Kropotkin, rysk revolutionär, biolog, anarkist och filosof under 1800-talet, baserade tankar om samhällsbygge på idéer hämtade från evolutionslära. Istället för att som vissa socialdarwinister hävda att evolutionen går ut på kamp mellan individer där den starkaste överlever, menade han att kampen också utkämpas mellan individ och omgivning. I den kampen kan det vara de som samarbetar bäst som överlever. Ur detta perspektiv är dagens konkurrenssamhälle inte nödvändigtvis det självklara alternativet. Människan har också det unika draget att hon kan känna kognitiv empati, det vill säga, empati utan affektion. Det är det som gör att man kan besluta sig för att skatt är önskvärt, även utan att hysa starka känslor för det.
Utifrån detta tänker jag mig att ett solidariskt handlande i en pandemi inte alls borde kännas främmande eller naivt, utan istället givet. Mycket talar till dess fördel, som vår känslomässiga empati för medmänniskor, den rationella förmågan till kognitiv empati, och fallenheten att samarbeta för överlevnad.
Ändå nås världen dagligen av nyheter som Trumps vaccinaspirationer. Solidaritetsidealet internationellt kommer i andra hand när de egna medborgarna ska räddas först. På samma sätt kan solidariteten brista på individnivå inför individualismens löften om personlig framgång när chansen ges. Plötsligt börjar människor se varandra som stegar istället för jämlikar. Att detta händer är en naturlig följd av att solidaritet inte är en del av kapitalismens och konkurrens-samhällets logik. Men det innebär inte att vi inte kan göra något åt det.
Att tillgång till vaccin kan hänga på något så nyckfullt som vem som lyckas utveckla det först, och dennes grad av altruism, är ett exempel på vad den fria marknaden inte borde få hantera. Eftersom att inte alla kan förväntas vara altruister blir följden att det behövs regler. Att “dela” på ett eventuellt vaccin är ett sorts akut allmänningens dilemma, där hotet består i att ingen förvaltar det (än) men att alla är beroende av tillgång till det, liksom luften vi andas. Ett globalt solidariskt handlande för att skapa regelverk för ett hållbart och rättvist användande av våra gemensamma resurser är alltså väsentligt för vårt framtida uppehälle, oavsett om det gäller vaccin, naturresurser eller något annat.
Ordet solidaritet har haft en helig status för unga personer i generationer, och inte utan anledning. Den senkapitalistiska individualismens narcissistiska uppsyn utlöser en motreaktion i människor som är att söka sig tillbaka till instinkten: närmare varandra. Liksom vi har hjälpts åt på samhällsnivå för att skydda de mest utsatta kommer vi behöva hjälpas åt på global nivå för att motverka det systemfel som låter egoismen gå först i alla led. Det är inte banalt.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Alva Mårtensson, skribent
