Att politik är den nya religionen är ingen ny tanke. Fundamentalisternas tilltro till den messiasliknande figuren (sätt in valfri partiledares namn här), vars budskap är sanningen, är lika gammal som de äldsta kulturerna. Trossatserna mellan vissa grupper liknar varandra – kanske till och med har samma ursprung – men tid och konflikter har lett till institutionella splittringar vilka gör dem oförenliga.
Religionens ursprung handlar främst om makt. Historiematerialister förklarar det som att de första religionerna institutionaliserade samhällena för att den ledande klassen skulle bibehålla sin status. Utöver detta började religionen göra anspråk på att förklara annars oförklarliga naturliga fenomen; det behöver förstås varför en jordbävning eller en torka drabbar snälla människor, katastrofer får inte hända utan anledning. Hemskheter behöver få en innebörd.
Prästerna förklarade naturen. Politikerna förklarar samhället.
Naturvetenskaperna i det sekulära samhället förklarar det som tidigare inte gick att förstå. En jordbävning uppstår som resultat av rörelser i jordskorpan. En torka sker på grund av att vi släpper ut för mycket koldioxid. Men varför finns segregation? Varför är sjukvården underbetald? Varför tillhör vi EU? I det sekulära samhället är de oförklarliga frågorna ideologins roll att göra förståeliga. Dess präster är politikerna. Institutionerna som upprätthåller tron är partierna.
På det vis religionen förenklar naturens händelser förenklar politikerna samhällets. Förenklingen krävs för att nå ut med kunskap till så många som möjligt: inte alla är insatta väl nog för att förstå mekanismerna bakom naturliga eller samhälleliga händelseförlopp. Vi får även kunskap om allt fler samhällsproblem i dagens informationssamhälle. Att förstå varför de sker och lösningarna till dem lämnas till politikerna. ”Vi behöver minska invandringen”, ”Vi behöver minska klasskillnaderna”, ”Vi behöver skapa jobb” är vanliga lösningar. Lättförståeliga. Slagkraftiga. Men likt religionen är de grova förenklingar. Bakom ligger mekanismer som samhällsvetare tvistat om i åratal.
Det har (nästan) alltid funnits experter som gått den svåra vägen att vetenskapliggöra frågorna. Men, som alltid, har den kunskap tron förespråkat varit lättare att ta till sig. Tron är istället något som, på den ytliga nivån, är relativt enhetlig. Försök hitta en diskussion bland präster vilka diskuterar Matteusevangeliets budskap på samma vis som (manliga) filosofer kritiserar genusvetenskap. Om den fanns hade vårt redan trolösa land blivit än mer ateistiskt.
Stora händelser haglar i den moderna världen. Det eviga kunskapsflödet från etern berättar om samhällskatastrofer som byter om varandra i ett evigt kretslopp. Människan kräver då förklaringar. Den kräver att göra dessa förståeliga. Politikernas ställning blir än starkare. Deras församling håller trossatsen närmare hjärtat. I de upplevda krisernas samhälle kommer fundamentalisterna bli fler – med den viktiga skillnaden att det inte längre är templet som messiasfiguren sitter i.
Ingen vill omvärdera sig själv. Det är svårt, tufft, jobbigt. Att ändra tro är att ändra narrativet om sig själv: det tidigare livet var ett misslyckande, en styggelse, innan konverteringen. Få vill ändra sig om det livet levt innan var hemskt, eller om skiftet leder till en avsevärd förbättring; eller kärlek.
Att se sin politiska åsikt som något heligt är att strypa möjligheten att förändra dig själv. Det bästa som en människa kan göra är att ohämmat samla mer och mer kunskap för att förstå sig själv och världen bättre. Att förstå något kräver ansträngning som fundamentalismen inte möjliggör. Med ny förståelse och nya insikter kan individen därefter omvärdera sin egen politiska ställning, samt umgås över trons gränser; bland det viktigaste en människa kan göra.
Att vara en politisk vilde är att vara en barbar idag. Det mest demokratiska vi har är någon som kan omvärdera sin åsikt. Låt politiken inte vara något heligt, låt det vara likt vetenskapen: Kumulativt, föränderligt ju mer vi får kunskap om det. Låt det krävas lite ansträngning för att förstå den. Förenkla vetenskapen lagom mycket. Låt inte fundamentalismen ta överhanden.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
