Jag är tolv, kanske tretton, år gammal när jag sätter mig ner framför min mammas dator och med nyfikna fingrar skriver in namnet på ett band jag hört så mycket om men aldrig riktigt lyssnat på. När jag klickar på den första musikvideon som dyker upp har jag ingen aning om att det jag nu ska få bevittna kommer förändra mitt liv, för alltid. Framför mig springer fem unga pojkar runt på en brittisk gräsplätt iklädda kostymer och västar, med lugg i håret och stora leenden. Ibland kollar de rakt in i kameran och sjunger “You’ve got that one thing”. När videon är slut spelar jag upp den igen. Och igen. Och igen. För varje gång märker jag nya saker, och för varje gång ökar antalet fniss.
Mina kinder börjar rodna så fort en av dem kollar in i kameran och skrattar. När jag senare den kvällen ligger i min säng och tittar upp i taket på mitt flickrum inser jag att det inte finns någon väg tillbaka. Jag har öppnat Pandoras ask, dykt ner i den och låst in mig själv i den lilla lådan. Från och med nu stavas det jag kommer att kalla mitt liv One Direction.
Ni kanske tror att jag överdriver denna historia för komisk effekt. Jag önskar nästan att det var så, men nej. Det tog mig tre minuter och arton sekunder att gå från en vanlig tjej till en tjej som gråter rakt ut när detta brittiska pojkband släpper ett nytt album. Såklart att jag redan var ett stort fan till flera band (My Chemical Romance, hallå), men det var fem tonårspojkar som skulle komma att väcka den äkta fanatikern inom mig. Det var också i samma veva som jag upptäckte groupies. Denna nästan mytomspunna grupp människor som levde det jag då ansåg kanske var det häftigaste man kunde göra: hänga med bandet. När man idag pratar om groupies tänker man dock kanske inte mest på den socialt, snarare den fysiska delen som kommer med jobbet. Men, vad har hänt med groupies? Finns de ens kvar? Och om de gör det – varför pratar vi inte om dem på samma sätt? Jag behövde djupdyka i ämnet för att förstå mer, och följande text är det jag kom fram till.
För att kunna ta sig an ämnet behöver vi först lite historia och lätt etymologi. Definitionen av groupie är:
a young person who is an ardent admirer of rock musicians and may follow them on tour.
Det behöver alltså inte innebära sex, även fast det är det vi främst förknippar med begreppet. Ordet uppkom cirka 1965 tillsammans med vågen av ökade rockband och framförallt det växande antalet fanatiker, dock hade själva fenomenet dykt upp redan i en roman skriven 1942 av Mary McCarthy. Under 60- och 70-talet så skrevs flera artiklar om ämnet i större tidningar såsom Rolling Stone Magazine och TIME Magazine med en fördjupad bild av fenomenet och begreppet. Ja, när jag själv tänker på groupie-kulturen så är det just 60-talet som jag föreställer mig.
Den som gjorde groupie till någon form av identitet var Pamela Des Barres, som agerade språkrör för vad man då nästintill liknade en rörelse. 1987 släppte hon sin memoar I’m With The Band där hon skrev ut om hennes erfarenheter där hon följt med och – för det mesta – legat med några av de största rockstjärnorna genom historien. På 60- och 70-talet, och även en bit in på 80-talet, var det alltså verkligen en grej att vara groupie. Det var en identitet, ett statement, något som markerade din coolhetsfaktor. Om du låg med bandet, så var du inne i de rätta kretsarna. Men idag är det inte samma sak. Varför då? Vad har hänt de senaste 30 åren som har gjort att groupies har gått från en vedertagen dröm till något skämmigt och bortglömt? Så jag bestämde mig för att kartlägga allt. Från Des Barres till idag. Efter att ha läst artikel på artikel från 60-tal till nutid (något jag för övrigt starkt tipsar om) samt läst ett oändligt antal trådar från internets alla hörn (något jag för övrigt starkt ber er undvika) har jag lyckats samla ett par teorier som verkar kunna förklarat termens förändring. Och vi börjar vid rockmusikens födelse och död.
Rocken slog igenom på 50-talet med lysande stjärnor såsom Little Richard och Elvis Presley. Inte bara blev det en uppvisning av otrolig musikalitet, utan rocken gav oss också sex. Ända sedan Presley började röra på höfterna på något obscent sätt och Little Richard första gången framförde Tutti Frutti har framförallt tjejer stått skrikandes framför rockband och både gråtit hysteriskt samt kastat upp trosor på scen. Musiken var helt plötsligt sexig på ett sätt som man inte tidigare skådat.
Det var i denna exalterade, dansanta kåthet som fanatismen verkligen fick fart, och det var så den fortsatte. Möjligheten att fantisera om sina favoritmusiker växte och musikerna kunde nu börja kallas sexikoner. Förståeligt var därför groupies den enda rimliga konsekvensen av detta. Man vill vara groupie för att man vill vara en del av denna nya era av musik. När vi istället kommer in i 90-talet ersätts rock n roll med RnB och hiphop. Absolut att musiken där fortfarande är oerhört sexbaserad (hörde jag Pony?) men det var inte längre samma glöd. Des Barres beskriver att hon som gammal groupie kunde se skillnaden utifrån. Delvis var publiken generellt yngre, något som absolut kunde förklara det minskade antalet groupies, men även den ökade mängden paparazzifotografer menar hon har haft en påverkan. Tidigare kunde en 45-årig gitarrist ta hem en handfull unga fans till sitt hotellrum obemärkt, men när skvallertidningarna utökade sin tablå till mer och mer övervakning av kändisar så försvann chansen till att vara diskret. Därmed landar vi vid nästa skifte – MeToo.
Efter att MeToo-rörelsen sattes igång hösten 2017 så har vittnesmålen om övergrepp inom musikbranschen ökat markant. Tidigare har man inte vågat höja sin röst, av flera olika anledningar, men när nu stora delar av världens kvinnliga befolkning började backa varandra så fick man helt plötsligt en ny bild av musikbranschen. Eller, ja, ganska ny. Det är inte helt fel att säga att man absolut har kunnat ana vad som kan ha pågått bakom scenen och i studion, men det var ändå något av en chock, tror jag. De senaste åren har vittnesmålen fortsatt, bland annat de som dyker upp i dokumentären Surviving R. Kelly. Dokumentären innehåller vittnesmål och åtal som sträcker sig tillbaka till 90-talet, och trots att just denna situation var speciell i sin omfattning så var övergreppen inget ovanligt. Det kan mycket väl vara det som ledde till att groupie som identitet förändrades i samhällets ögon. Helt plötsligt förstod man att det där rock’n’roll-livet inte varit så bra som man kanske tänkt sig. Bland alla droger, alkohol och festande fanns – finns – alla möjligheter till att utnyttja andra, och då kanske i synnerhet de människor som skulle göra det mesta bara för att få följa med sin idol backstage. Tanken på hur dessa äldre män såg detta som en ypperlig chans att få ligga får det att vrida sig i magen, och jag är glad att vi idag har synliggjort detta problem. Men innebär MeToo att det inte längre finns några groupies?
Såklart inte. Men idag har de antagit sig en annan form. Istället för att groupies idag står och väntar på baksidan av spellokalen med förhoppningar om att få följa med sin idol, så sitter de istället och väntar på Instagram. Rock’n’roll har bytts ut mot hiphop, och således även de som kallar sig groupies.
Idag flyger de största rapartisterna ut snygga tjejer de hittar på Instagram till sina konserter. De som brukade jaga är istället de som numera jagas. Den allra viktigaste förändringen dock är att dessa tjejer inte kallar sig groupies. I och med att synen på att vara tjejen som ligger med bandet har blivit tabubelagt och något som alltjämt kanske förknippas med skeva maktförhållanden och övergrepp, så har begreppet försvunnit. Ingen vill längre vara en groupie. Istället är man bara en del av entouraget, en sidekick. Med tanke på att artister inte i samma utsträckning heller söker efter – eller kanske inte kan hitta – dessa människor, så verkar det som att groupies som grupp nästintill har dött ut.
Däremot lever väl ändå drömmen kvar? Jag kan nästan satsa i alla fall en tredjedel av mitt CSN på att vi alla någonstans fortfarande har en fantasi om att bli upplockad av ett band, att få följa med på turné utan att egentligen göra något annat än att vara där. Om sex ingår i den fantasin? Absolut. Och det är inget att skämmas för! Kändisar är snygga, rika och ouppnåeliga – och det är lockande. Det är ändå därför tidningar och fotografer väljer att sexualisera kända personer i exempelvis reportage. Groupie-kulturen i sig behöver därför inte nödvändigtvis vara något fel. Problemet är att det, likt många andra situationer, tenderar att sätta kvinnor i en hora-eller-madonna-situation. Det groupies och fanatism på något sätt har lärt mig är att det är helt okej att vara smått galen när det gäller en känd person. Med det sagt uppmuntrar jag inte att man ska slänga trosor i ansiktet på den kända person ni nu tycker är snygg, men det är absolut inte fel att fantisera om det.
Jag skulle vilja se att man använder begreppet groupie mer, dock kanske i en annan form. Istället för att det ska handla om hon som ligger med bandet kan det väl få vara det definitionen säger: en stark beundrare. Om vi är helt ärliga är vi ju då alla groupies. Låt oss enas i beundran, njuta av den delade fanatismen och drömma oss bort i fantasier. Jag vet i alla fall att jag imorgon påväg till jobbet kommer titta ut genom fönstret och tänka på hur det skulle vara om jag stötte på Harry Styles på Södervärn – lite kul måste man väl ändå få ha?
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
