I slutet av sommaren pratades det om endast en sak: Tenet. Som en konsekvens av den nuvarande pandemin har biografer världen över fått stänga ner och med det har flera filmers släppdatum fått senareläggas. Tenet skulle komma att bli den första storfilmen som skulle visas på biografer världen över på flera månader, och helt plötsligt klassades den som “the movie to save cinema”. Rent objektivt är det väldigt stora ord för en film. Rent subjektivt gäller det samma. För ja, jag har sett den. Klockan åtta en tisdagskväll slog jag mig ner i en biosalong med tre kompanjoner och stålsatte mig inför filmvärldens räddning.
Jag kan direkt säga att filmen i sig inte var Christopher Nolans bästa. Jag måste ändå ge honom att han har satt ribban högt för sig själv och att det därmed är svårt att leverera något som kan vara bättre än hans tidigare arbete. Dessutom tilldelades filmen denna stora titel som “filmvärldens livbåt”, vilket endast gör att det ställs ett krav på att filmen måste vara astronomiskt bra. Filmen i sig var relativt klyschig i sin handling. Många aspekter gjorde att den var som en Bond-film, med en tydlig protagonist som får uppdraget att rädda världen, en snygg tjej som kan slåss i klackar och en klassisk superskurk vars mål är att förgöra världen. Men — och detta är ett stort men — det gör inget. Det kanske till och med var nödvändigt. För egentligen handlade inte filmen så mycket om detta som det handlade om den riktiga huvudkaraktären — tid.
Nolan är känd för sin nära intill besatthet av tid. I majoriteten av hans filmer har han lekt med den, både som redskap för att berätta en historia men även som koncept. Det förstnämnda är tydlig i Batman Begins, där vi får hoppa fram och tillbaka mellan då- och nutid för att förstå denna ikoniska karaktär och hans bakgrund för att landa i en förståelse för hans motiv och person. I Dunkirk får vi följa ett slag genom olika karaktärer, i tid och otid, samtidigt och på samma gång vid helt olika tillfällen, hela tiden ackompanjerat av en tickande klocka. Konceptuellt används tiden som bäst i Momento, Inception och Interstellar, där vi tittar på vad som händer när man dissekerar tid och dess regler, och vad som händer när vi leker med tanken på att det vi tror är verklighet egentligen endast är en dröm, eller en annan dimension. I Tenet menar jag att Nolan tar det ett steg till.
Nolan leker inte endast med vad tid är och vad det kan vara, utan även vad som händer när tid möts. Det finns en tid — den traditionella — som rör sig framåt, och en annan — icke-traditionell — som rör sig bakåt. Detta kallas inversion. Genom detta lyckas han använda tiden både konceptuellt och som ett berättargrepp. Tiden blir allt — protagonist och antagonist, lösning och konflikt. Det är det som håller samman världen och det som kan förgöra den på samma gång. Den tanken känns svindlande, kanske för att den är helt sann.
Men, detta uppvisande av tid som går framåt och bakåt — tillsammans med två handfull storartade actionscener — behöver inte vara något speciellt i sig. Det är en kul idé, men svår att köpa verklighetsaspekten bakom det. Och det är här Nolans andra besatthet kommer in som en riddare i skinande rustning — äkthet. Alltså, riktigt äkthet. Det är svårt att tro när man ser filmen, men de har inte använt någon typ av CGI eller animation under hela filmen. När man får se en 747:a åka in i en flygplats så är det ett riktigt plan och en riktig flygplats, och när man får se hur huvudkaraktären slåss baklänges så gör han det på riktigt. John David Washington, protagonisten utan namn, fick lära sig att slå till någon baklänges. I sekvenser där man får se femtio personer springa baklänges har de helt enkelt antingen spolat tillbaka bandet, eller lärt dem att springa baklänges. Och det är detta som gör att filmen blir ett vinnande koncept. Det hade inte varit lika kul att se och uppleva om man visste att allt skedde framför en grön duk, men att veta att allt är på riktigt? Det är så att man börjar skratta.
Sammanfattningsvis så är det i mina ögon svårt för Nolan att göra fel. Han är en otrolig filmskapare och regissör, troligtvis för att han inte bara vill berätta en historia utan också för att han är fanatiskt passionerad över film. Han har samlat ihop otroligt bra skådespelare (Washington, Robert Pattinson, Kenneth Branagh, bara för att nämna några) ,skrivit ett manus och skapat en film som bara funkar. För den gör det. Det funkar otroligt bra. Nej, det är ingen The Dark Knight, eller Interstellar. Men det är en bra film, underhållande och spännande från start till slut. Jag märker att detta som skulle börja som en simpel recension av en film resulterade i en hyllning till Nolan. Men det tycker jag att han förtjänar. Kanske denna film inte var “the movie to save cinema”, utan kanske var det istället Nolan som är “the man who saved cinema”. Och det hoppas jag att han fortsätter göra i många, många år till.
Betyg: 4/5 tickande klockor
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Alice Uhlin, skribent
