För några veckor sedan satt jag på en bänk på Stortorget här i Lund och åt falafel, som man gör när man bor i Lund. Nyinflyttad som jag var gav staden mig många intryck, omkring mig pågick det lundaliv som snart skulle bli mitt. Jag tittade på grupper av välklädda studenter och på gubbar med kavajer med lappar på armbågarna, och så plötsligt började en man skrika.
Eller, plötsligt och plötsligt, han började prata högre och högre, tills det var omöjligt att koncentrera sig på något annat. Jag slet ögonen från studenterna och gubbarna och riktade blicken mot mannen som stod mitt på torget och talade. Han bar funktionskläder från topp till tå, med vandringsskor och ryggsäck såg han ut att nyss ha kommit från skogen (finns det ens skog i Lund?). Runt honom samlades en klunga människor, den blev större och större och så fort jag hörde honom nämna USA och CIA så anslöt jag.
Mannen berättade att han varit med i den amerikanska armén, men att han fått sparken då han talat ut om den tortyr de utförde, och att han nu, förföljd av den amerikanska staten tagit sig till Sverige för att berätta sin historia. Han fortsatte med att säga att problemen inte slutat där, att han försökt kontakta svenska tidningar, till och med den svenska regeringen, men att de inte ville höra vad han hade att säga. Orsaken till detta menade han var att de var köpta av USA. Som ni säkert förstår tyckte jag och många andra som stod i klungan runt mannen att dessa påståenden var ganska kraftiga, speciellt då de kom från en funktionsklädd man på ett torg i Lund. En av de andra åskådarna frågade “Hur ska vi veta att du talar sanning?”, varpå mannen svarade med att säga sitt namn, och därefter “Googla mig!”.
Naturligtvis tog jag direkt fram mobilen och sökte på hans namn, inte kunde väl han tala sanning? Jag bildgooglade och fick upp bilder av samma man som stod framför mig, men i militäruniform istället för funktionskläder. Det första sökresultatet jag fick upp var hans wikipediasida. Där stod det mycket om honom, bland annat att han var major i den amerikanska armén och skrev ett brev till senator John McCain år 2005, där han uttryckte oro över den tortyr armén utförde rättfärdigad av kriget mot terror. Att han år 2006 blev utnämnd av tidningen Times till en av årets 100 mest inflytelserika personer, på grund av de uttalanden han gjort. Att han nu är doktorand i filosofi. Jag blev mycket förvånad, varför stod en doktorand med stort inflytande i amerikansk politik där och gormade om att Sverige är korrupt?
Skaran kring mannen skingrades då han pratat klart. Jag återvände till bänken, men tankarna skingrades inte i mitt huvud. Talade den här mannen sanning eller inte? Min första instinkt när han började prata var ju att han inte gjorde det, att stå på ett torg i Lund och vråla om USA känns inte så förtroendeingivande. Men sen fick jag ju bekräftat att mycket av det han sa var sant, det om armén och brevet till John McCain iallafall. Då blev det svårare att avvisa allt han sagt som osant. Betydde det att allt han sagt var sant? Troligtvis inte, och det kanske kan få vara okej. Absolut, när någon berättar så pass allvarliga saker kan det vara bra att veta om de är sanna, men i vissa fall kan det vara svårt. I detta fall kunde jag inte göra mer än att googla hans namn och se om jag fick upp något. Jag blev inte mycket klokare av att höra honom berätta sin historia den där eftermiddagen, men det spelar ingen roll. För oberoende av om allt eller om inget av vad mannen sa var sant, så var det synnerligen ett intressant inslag i min parkbänkseftermiddag, intressantare än att titta på välklädda studenter och på gubbar med lappar på kavajarmbågarna. Allt detta eftersom jag satt på ett torg och åt falafel, som man gör när man bor i Lund.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hilda Molin Oliv, skribent
