Tanken tog sin form på vinden i ett hus, mitt i Västerbottens skogar. En pojke, och VHS-bandet till Dieselråttor och Sjömansmöss. Ringer det ingen klocka här så var detta SVT:s julkalender år 2002. Att påstå att detta verk är ett nationalepos kanske är att ta i, men att säga att det formade den tidigare nämnda pojken kan jag personligen garantera. Seriens handling kan uppfattas som något banal. Kort sammanfattat handlar det om två barn på ett fartyg, Ofelia och Philémon, som blir krympta och tillfångatagna av ett gäng råttor och möss. Persongalleriet är dock kanske något av det bästa SVT lyckats producera. Har ni inte fått stifta bekantskap med karaktärer som Lucky Closette, Trassel mé Trunken eller Oraklet i oljetråget så har ni minst sagt missat något. Det är dock maskinrummets härskare, Mäster Estragon, som jag vill lägga särskilt fokus på.
Mäster Estragon är en gammal råtta som fastnat i en råttfälla, som sedermera gjorts om till en rullstol. Han har full koll på hela fartyget, och ingen är lika vis som han. Mäster Estragon sitter på en dröm om att en dag ta sig till månen. Månen, som i serien är av ost. Tanken i sig är ju minst sagt fyndig. En serie om ett gäng råttor, råttor gillar ost, ja ni fattar grejen. Men för mig kom just den bilden av månen som en ost att framstå som mycket mer än ett kreativt grepp av ett gäng manusförfattare. För mig kom just den bilden snarare att framstå som en sanning.
Lättbegriplighet är underskattat. Varje dag så sätts vi i situationer som kräver en förståelse för någonting, en förståelse för världen runt om likväl som en förståelse för vad som sker inuti oss. Kravet på den här förståelsen är så överväldigande att vi i vårt sökande efter det begripliga går med på vad som helst. Ta en sådan sak som svarta hål. I min samhällsvetenskapsorienterade hjärna ter sig ett sådant fenomen så svårbegripligt att jag går med på att fenomenet är ett faktum, utan vidare frågor. I mitt accepterande av detta fenomen ter sig dock också en tomhet, en tomhet som kapslar in det faktum att jag inte har nog med intellektuell kapacitet för att begripa mig på faktumet. Faktumet som i det här exemplet är det vetenskapliga fenomenet. Jag har med detta resonemang ingen intention att påstå att svarta hål inte existerar, utan snarare enbart belysa att det i min verklighet är märkligt att jag går med på något som jag inte har förståelse för, när jag istället kan omringas av en verklighet som mitt huvud har kapacitet att hantera.
Det är i andan av detta som jag vill säga att månen är en ost. Ta en kik på en vanlig hushållsost från ett ovanperspektiv så är liknelserna slående. Den gulaktiga färgen, den runda formen, och inte minst alla dessa hål. Det är så otroligt begripligt. Informationen kommer i sig inte påverka min värld nämnvärt, men den nya informationen har gjort den verkligheten jag befinner mig i något mer greppbar. Från att ha sett månen som ett oklart objekt bland stjärnhimlen så har den nu tagit sig en mycket begripligare skepnad. Månen är en ost. Det är inte svårare än så.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hampus Lindqvist, skribent
