Nio dagar och över 150 miljoner räknade röster senare så blir det bara tydligare för varje dag: Joe Biden kommer vara den nya amerikanska presidenten. Demokraternas kandidat har nu säkrat nio fler elektorsröster än de 270 som behövs och uppskattas att i slutändan få 306 mot Trumps 232. Trots den skamliga och oroväckande förnekelsen från den nuvarande administrationen och flera prominenta republikaner så är det högst troligt att en maktöverföring kommer ske den 20:e Januari, men vad innebär denna vinst för landet?
Först av allt är detta ingen försäkring att USAs kommande fyra år kommer karaktäriseras av progressiv demokratpolitik. Det demokratiska partiet må ha vunnit presidentposten och nått det magiska talet 218 i Representanthuset (dock har flera säten förlorats till oppositionen), men än så länge är Senaten en osäker variabel.
Det krävs minst 50 av 100 säten för kontroll, vilket är just vad republikanerna har just nu, och de sista två är i Georgia vars lag kräver en majoritet av röster för att vinna. Eftersom båda sätenas ledande kandidater inte fick nog (49,7% för republikanen Perdue och 32,9% för demokraten Warnock) kommer dessa val göras om i Januari, några dagar innan Biden officiellt tar sin plats i Vita Huset. Ifall det nås en bokstavlig “fifty-fifty” kan demokraterna ta över eftersom vicepresidenten Kamala Harris har möjligheten att lägga ner den avgörande 101:a rösten. Tyvärr talar tidigare val emot detta utfall då den andra ronden i Georgia oftast har lett till en ökad röstandel för republikanska kandidater; Och ifall Senaten blir röd så begränsar detta hur ambitiös Bidens administration kan vara de kommande åren. I optimistisk anda kan man påminnas av det John King älskar att säga: “Det är för tidigt att vara säker. Vad som helst kan hända.”
Även utan detta problem finns ytterligare ett hinder: konflikter inom partiet. Precis som deras röda motsvarighet är Demokratiska Partiet inte homogent, utan splittrat i flera delar med viktiga meningsskiljaktigheter. Med Trump som en gemensam fiende kunde de enas för att avsätta honom. Nu när de har lyckats är vapenvilan över.
Såväl progressiva som moderata demokrater har olika visioner för Bidens Amerika och båda är mer än villiga att lägga skulden på andra sidan för partiets undermåliga prestation i valen till båda kamrarna. Under ett konferenssamtal förklarade demokraten Abigail Spanberger vad hon (och troligtvis andra i partiet) kände kring valresultatet: “I think that we need to be pretty clear [that Tuesday], from a congressional standpoint, it was a failure … This is about me recognizing that we lost members who shouldn’t have lost.” Många i den moderata falangen vill förespråka politik som tilltalar flest röstare och undvika det för progressiva som “Green New Deal”, “Defund The Police”, “Medicare For All” samt andra fula ord: “we need to not ever use the words ‘socialist’ or ‘socialism’ ever again.”
Många kritiserar denna strategi med bra anledning. När man kompromissar på viktiga beslut så behöver man inte sällan göra uppoffringar (klimat, välfärd, medborgerliga rättigheter m.m.) som många anser vara oacceptabla. Det är inte heller alla som håller med Spanberger gällande valet, exempelvis den progressiva Alexandria Ocasio-Cortez: “But we also learned that progressive policies do not hurt candidates. Every single candidate that co-sponsored Medicare for All in a swing district kept their seat.” Hon hävdade att det egentliga felet var att dessa demokrater helt enkelt inte gjorde nog: “Not a single one of these [campaigns that lost] were firing on all cylinders … If you’re not door-knocking, if you’re not on the internet, if your main points of reliance are TV and mail, then you’re not running a campaign on all cylinders.”
Faktum är att USA är ett splittrat land. Över 72 miljoner röstade på Trump, vilket är 10 miljoner fler än för fyra år sedan och ett rekord om det inte vore för den nyvalda presidenten. Det är inte bara att partierna har konflikter med varandra och inom sig själva: landet är djupt polariserat. Nyhetsföretag, sociala medier, tankesmedjor, pundits och andra aktörer har, avsiktligt eller ej, gjort att fler aspekter av vardagen har politiserats och gjorts till moraliska grundfrågor. Samtidigt som filterbubblor gör det svårare att förstå andras perspektiv har diskursen blivit mer och mer fientlig så att färre är villiga att acceptera andras perspektiv som något annat än produkter av ondska.
Det är kanske just därför Biden, även om han inte är den perfekta politikern, är den rätta kandidaten för dessa oroliga tider. Under hans långa karriär har han främjat samarbete med republikaner för att trots vissa oenigheter så är det möjligt att hitta överlappande intressen. Sedan början av hans valkampanj har han sagt att man måste ena landet, att detta val handlar om att få tillbaka “landets själ” efter fyra hätska år. Man behöver sträcka handen till andra sidan, för i slutändan är deras känslor och välstånd lika verkliga och viktiga som ens egna. Och enda sättet man kan skapa förståelse och gemenskap är genom dialog, genom medmänsklighet. Biden kommer ihåg när detta var möjligt i Vita Huset och han ämnar återvända till den tiden: “It’s time to put away the harsh rhetoric, lower the temperature, see each other again, listen to each other again. And to make progress we have to stop treating our opponents as enemies.”
Dagen efter Pennsylvania förklarades som vunnen av Biden och han erkändes som vinnaren (förutom av hans motståndare) hade Saturday Night Live samma gäst som för fyra år sedan: Dave Chappelle. Han fick starta kvällens avsnitt med en monolog. Den här gången från den vinnande sidan, men i samma anda som innan försökte han belysa andra sidans oron.
I would implore everybody who are celebrating today to remember: it’s good to be a humble winner. Remember when I was here four years ago? Remember how bad that felt? Remember that half the country, right now, still feels that way. Please remember that. Remember, that for the first time in the history of America, the life-expectancy of white people is dropping. Because of heroin. Because of suicide. All these white people out there that feel that anguish, that pain, they’re mad cause they think nobody cares – and maybe they don’t – let me tell you something: I know how that feels. Promise you, I know how that feels … Everyone knows how that feels, but here’s the difference between me and you. You guys hate each other for it. And I don’t hate anybody. I just hate that feeling. That’s what I fight through. That’s what I suggest you fight through.
Vem vet, kanske är det ett omöjligt projekt att ena ett så splittrat land. Kanske världen kommer minnas Biden som den dåraktiga mannen som försökte släcka en skogseld med en vattenflaska, men det är värt ett försök.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
David Alexanderson, skribent
