Den andra coronavågen är här. Enligt vissa är den ännu starkare än den första. För min del starkare på ett oväntat sätt. Det är nämligen den första vågen coronaångest.
Jag tyckte att det var smått löjligt i våras. Eller så kanske jag helt enkelt var i förnekelse. Som en generellt ångestfylld person tyckte jag att det var överdrivet hur alla höll på. Plötsligt kunde man gå i coronaterapi och uppmanades vända sig till studenthälsan vid minsta bekymmer. Ja det är ett besvärligt läge tänkte jag, men vi sitter ju alla i samma sits så varför klaga? Det är bara att finna sig i den nya situationen och anpassa sig. Det är inte mer synd om mig än någon annan och framförallt är det inte särskilt synd om mig över huvud taget. Som bidragstagande student var jag skonad från att bli varslad och plötsligt stå utan inkomst. Jag kunde även fortsätta leva relativt som vanligt. När våren gick mot sommar gick studenterna ut i parkerna och nationernas frånvaro blev inte så påtaglig som man hade kunnat tro. Men det var som sagt innan sommaren. Den här gången är något annorlunda. Jag är fortfarande student och jag får tack och lov fortfarande CSN, men jag finner mig inte lika lätt i situationen. Kanske är det mörkret som gör att klaustrofobin blir mer påtaglig än under maj månads långa dagar.
Restriktionerna kom som en käftsmäll den här gången. Vi trodde att vi hade läget under kontroll. Vi visste hur vi skulle förhålla oss till vårt nya leverne rent mentalt. Nu plötsligt får vi varken träffa mer än 7 personer åt gången eller konsumera alkohol på krogen efter klockan 22. Antagligen var ångesten mildare i våras för att vi var naiva. Vi trodde att vi skulle befinna oss i en källarlokal med en Vodka Redbull i handen vid det här laget. Vad fel vi hade. Det känns nästan som ett hån. Vi fick komma upp till ytan en stund under sommaren. Ta luft, få en paus från restriktioner och förbud. Men nu är det dags att stänga in sin igen. Och nu kommer ångesten.
Det finns ett behov av att förminska situationen vi står inför. Ingen vill vara den som förutspår jordens undergång. Ingen vill heller vara den som förnekar alltsammans och fortsätter leva som vanligt. Man ska ta det kallt men inte för kallt. Man får vara ängslig, men inte tycka för synd om sig själv, det finns ju vårdpersonal som sliter. Det är svåra avvägningar.
Hotet mot den egna integriteten gör allt extra obehagligt. Hur ska man kunna agera motsägelsefritt när hela ens tillvaro är motsägelsefull? Känslan av att någon lurar på andra sidan hörnet, för att när som helst kunna hoppa fram och komma på en är påtagbar. Att komma på en med att strida mot sina egna principer, eller mot samhällets principer. Det är svårt att bära folkhälsan på sina axlar. Och det gör vi alla nu. Eller det är i alla fall så det känns.
Var inte som jag i våras om du mår dåligt. Erkänn för dig själv att du inte är på topp så att du kan göra något åt saken. Kontakta studenthälsan. Baka den där surdegen du så omsorgsfullt satte till världen i april. Eller varför inte ännu ett bananbröd, om det du bakade i mars inte fortfarande tar plats i frysen. Jag personligen har i min desperation bland annat klippt sönder en väst för att sedan sy ihop den igen och tillverkat potentiellt skadliga örhängen av någon slags Play-Doh-lera.
Jag finner tröst i att se på det hela som hjärtesorg. Det låter kanske märkligt, så låt mig förklara. Om det finns ett före, finns det även ett efter. Du mår förfärligt just nu, men innan du mådde förfärligt mådde du ju bra vilket betyder att du kommer att må bra igen. Det betyder inte att livet kommer se ut som innan. Men det kommer att bli bra. Det må vara en banal liknelse, men lite banalitet är ibland precis vad som behövs för att ångestens maskineri ska sakta ner. Nu är det hög tid för mig att sätta min limpa till världen.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ingrid Norén, skribent
