Det är sedan länge känt att skönlitteratur är ett viktigt redskap för att lära människan att känna empati. Läsning kräver att vi sätter på oss en annan människas skor, ser händelser och känslor ur någon annans perspektiv. Det är därför det är oroväckande att färre ungdomar idag läser på sin fritid. Nu tror jag inte läsning att är det enda sättet att erhålla empati, inte heller att de som läser denna krönika behöver en lärdom i vikten av litteratur. Men, är det något jag tror så är det att vissa har en bild av litteratur som något pretentiöst, eller rent av tråkigt. Det är därför jag skriver detta. För sanningen är att det inte stämmer. Men innan jag börjar predika så vill jag berätta om min egen relation till det skrivna ordet.
Jag är ganska säker på att min kärlek till böcker är nedärvd från mina föräldrar. När vi flyttade från lägenhet till hus 2001 så var bland det första min mamma och pappa gjorde att bygga bokhyllor till det som skulle bli vårt bibliotek. Pappa mätte, sågade och spikade, mamma målade vitt. Resultatet blev två stora platsbyggda bokhyllor. Sedan dess har de där hyllorna fyllts på till bredden. Samlingen rymmer allt: Shakespeare, Oates, la Carré, Hassen Khemiri, Strömquist, Dylan och Bibeln. Och inget är tråkigt. Jag tror att det vårt bibliotek — och därmed även mina föräldrar — har lärt mig är att det inte ska göras skillnad på böcker och böcker. Är det en bra historia, är det en bra historia. Det är möjligt att älska Zlatans biografi och Tranströmers lyrik lika mycket, på en och samma gång.
Biblioteket är perfekt av två anledningar. Den ena av dem är att rummet i sig har blivit ett rum av avslappning, för hela familjen. Med en alldeles för liten soffa och ett par fåtöljer har alla medlemmar slagit sig ner där för att läsa, prata, eller en simpel tupplur. När jag var nydumpad låg jag i den där soffan så fort jag hade tid över, med fötterna i mina föräldrars knän, deras händer som strök över mina ben och tröstade. Vår katt som hoppade upp och lade sig på mitt bröst för att sova. Min blick som svepte över titlarna. Varje gång jag reser hem nuförtiden blir den där soffan en slags oas där jag kan släppa tankarna på stress och tentor.
Den andra anledningen är böckerna i sig. Böcker har en förmåga att förklara och ge svar på allt från en vetenskaplig fråga till en känsla som är svår att sätta ord på. Likväl har de en förmåga att försätta en i en slags trans där det enda som finns är det som står skrivet med bläck på papper. Efter att ha läst i hela mitt liv har jag kommit fram till att det jag tycker är viktigast med en bra bok är att språket och historien hör ihop. En historia är bara så bra som språket som används för att berätta den, och vice versa. Jag tror även att detta inte är något som nödvändigtvis behöver bestämmas av en expert, utan av läsaren. Av dig och mig. Nu är inte jag personligen ett fan av Camilla Läckberg (förutom när hon, efter att Ulf Lundell kallat henne “en litterär komposthög”, såg till att ett konstverk i form av ett betongtorn som gjorde att man såg rakt in på hans tomt fick stå kvar, fast han försökt få ner det i flera år), men det finns ju en anledning till varför hon är så omåttligt populär. I min mening kan det likväl vara för att historierna hon berättar är väl matchade med språket hon använder. För det är först när dessa två går hand i hand som det blir lätt att läsa, och kul att läsa, oavsett vilket typ av språk det gäller.
Jag har märkt att jag tenderar att återvända till saker jag har läst. Min första flickvän kunde bli galen på mig när jag vek hundöron i alla böcker jag läste. Hon menade att det slet på böckerna. Jag menade att det var det böcker var till för. Hundöronen i de nedre hörnen var en milstolpe och ett sätt för mig att hitta den där meningen eller formuleringen som drabbade mig. På så sätt blir även att bläddra i redan utlästa böcker en form av tidsresa. Jag kommer ihåg vad jag kände första gången jag läste det, och kan nu se om denna mening har fått ny betydelse eller inte. Det låter pretentiöst, men läsning är en form av att upptäcka sig själv, och återupptäcka en plats man en gång varit på. Därför kan litteratur i sig vara subjektivt. Även fast vi som grupp kan enas om att en särskild bok är bra, är den det av olika anledningar. Det är precis som musik. Skillnaden är att musik är ett mer lättillgängligt medium som för det mesta använder andra sinnen.
Var vill jag landa då? Jo, att litteratur alltjämt är subjektivt. Eller, det bör i alla fall vara det. Ibland upplever jag att det kan kännas klaustrofobiskt när jag läser bokrecensioner där recensentenkritiserar språket och historien in i minsta detalj. En historia är bra i den utsträckning att du tycker det. Samma sak gäller språket. Det är när du hittar dig själv i en karaktär eller en situation som i praktiken är helt främmande, men som klingar rätt i bröstkorgen. Och det är pågrund av just detta som jag välmenande vill säga att du inte får rata en bok bara för att den upplevs pretentiös eller enkel. Döm inte boken efter omslaget, eller vem som skrivit den, eller vad som sagts om den. I slutändan är det du som får bedöma, och din bedömning är inte i någon mån varken rätt eller fel, men den kan rättfärdigas för att det är din.
Litteratur och ord skapar empati, fantasi och bredare perspektiv, och kan mycket väl bli en god vän att vända sig till när man söker svar och ro. Och jag tror att vi alla har förmågan att känna för böcker. Det har nog bara legat latent inom dig och väntat på ett uppvaknande. Du måste bara börja läsa, och läsa, och läsa.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Alice Uhlin, Skribent
