Illustration: Malin Ridström
Just när det är som dassigast ute och tillvaron känns grå släpper The Crown en ny säsong som livar upp det hela. Och vilken säsong det är: säsong fyra är en pralinask fylld av IRA, Margaret Thatcher och Lady Di, vackert paketerat i en sällsam och mångfacetterad dramatik som framförallt präglas av olust. Tittarna älskar det. Kritikerna älskar det. Svenska Dagbladet och Aftonbladet kallar säsong fyra seriens bästa någonsin, Dagens Nyheter säger att den är den perfekta mixen av ögongodis och ödesdrama. Och med briljanta skådespelare som Gillian Anderson, som förtrollar tittaren med ett makalöst förvandlingsnummer, och Olivia Colman, som gör sitt bästa framträdande som drottning Elizabeth någonsin, lär Emmy-nomineringarna hagla. Det verkar finnas konsensus i samhället – The Crown är det bästa på tv just nu.
Vad är det som gör The Crown så bra? Är det cinematografin? Skådespeleriet? Eller faktumet att det skildrar verkliga händelser på ett sätt tittarna inte sett tidigare? I min mening ligger hemligheten i hur manusförfattarna bakom The Crown valt att skildra något som är så svårt att sätta fingret på som den allmänmänskliga karaktären. Särskilt tydligt återspeglas det här fenomenet i säsong fyra i form av att lady Diana Spencer introduceras till serien. Likt verklighetens Diana fungerar Emma Corrins Diana som en bro mellan den vanliga människan och det brittiska kungahuset. Vi i pöbeln har svårt att förstå, svårt att rakt av köpa familjen Windsors argument att saker och ting “ska vara så för att det alltid har varit så”. Vi irriteras av den solida envisheten som inte har en bättre förklaring och inte ifrågasätts i någon större utsträckning. Även om det finns karaktärer som gjort det under seriens gång – framförallt prinsessan Margaret under tidigare säsonger – har alla medlemmar av kungafamiljen gemensamt att de är skadade av sin uppväxt i det kungliga systemet. Även om prinsessan Diana var av adlig börd erbjuder hon ett efterlängtat normalt synsätt och ett utmanande av de stoiska kungliga traditionerna. Kanske är det därför vi tycker om säsong fyra så mycket? För att det vi suttit och tänkt sedan första säsongen äntligen uttrycks av en karaktär i serien. På samma sätt som vi älskade verklighetens Diana för hennes jordnärhet återupptäcker vi vår kärlek till henne genom hennes gestaltning på skärmen.
Även om det inte funnits samma ifrågasättande mentalitet hos karaktärerna i serien innan Dianas inträde så har de ändå en förmåga att spegla den vanliga människans känsloliv. En sak som imponerar mig med The Crown är hur de lyckas få mig att både hata och älska alla karaktärer, ofta samtidigt. Jag har på sistone funderat över vad det kan vara som gör att jag imponeras över den här förmågan att både uppbringa hat och kärlek hos tittarna. Det jag har kommit fram till: vanligtvis när vi människor tänker på andra människor så ser vi dem som relativt svartvita. Antingen tycker vi ungefär samma sak om dem under hela bekantskapstiden, eller så har man ett bråk som sätter personen i ett dunkelt ljus som antingen så småningom ljusnar eller som består. Men oavsett så tänker vi sällan både goda och onda tankar om människor i verkligheten, och skulle vår bild av dem motbevisas blir vi chockade. Den här känslan av att man vänder så tvärt i sin uppfattning eller kan tycka både och samtidigt är en känsla som generellt reserveras för vår egen självbild. Jag har själv inte upplevt att man både kan hata och älska en person på det sättet jag känner för karaktärerna i The Crown i verkligheten utanför uppfattningen av sig själv. Men sen kanske jag lider av dåligt självförtroende/självkänsla (aldrig lärt mig skillnaden på dem), vad vet jag. Oavsett är det en snygg, ofta sömlös, övergång mellan hur karaktärerna i serien framställs och som tittare får vi en diversifierad uppfattning av dem.
Nu vill jag uppmärksamma det poetiska i skildringen av relationerna mellan medlemmarna i huset Windsor. I slutänden är de ändå vanliga människor, med sina fel och brister, som befinner sig i en grotesk miljö. Även om jag sällan håller med om deras agerande eller direkt kan relatera till det, så förstår jag dem. De drivs, precis som vi, av avundsjuka, kärlek, äregirighet, apati – listan kan göras lång. De är inte på något vis genomruttna, men de skildras på ett väldigt verkligt sätt. Det är enbart fonden som är det onormala. Detta visar sig framförallt i skildringen av drottning Elizabeths och prins Charles relation. De båda besitter negativa egenskaper som påverkar deras relation, men framförallt är det just faktumet att det är deras roller i systemet som är dödsstöten för deras relation. De upprätthåller någon sorts arvssynd där de är frånvarande föräldrar, vilket påverkar deras barn negativt, vilket i sin tur påverkar deras barn negativt. Den här destruktiva fortsättningen är dömd till att fortsätta om inte det brittiska kungahuset på något vis kan humanisera sig självt till att bättre passa individerna inom det.
Då var det dags för slutklämmen. Har jag kommit fram till något? Nja. Det blev mest babbel, men det jag väl egentligen ville säga är att vi (åtminstone jag) tycker nog om The Crown så mycket eftersom serien, trots att den skildrar något så onormalt som en kunglig familj, även skildrar det mest normala med människor.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Malin Ridström, skribent
