Den första januari 2020 äntrade vi inte bara ett nytt år utan också ett sprillans nytt decennium. Alla världens möjligheter tycktes ligga framför våra fötter. Vi planerade inte bara för det kommande året med klassiska löften om träning och hälsosamma dieter utan såg det här som en reformerande nystart och ett ypperligt tillfälle för långsiktiga drömmar. Det kändes som årtiondet då allt kunde hända… Jag behöver väl egentligen knappast gå in på vad som hände sen; coronapandemin svepte in över världen och tvingade oss lägga framtidsplanerna på hyllan under obestämd framtid. Men, askan sägs ju vara den bästa jorden; kanske är det möjligt att använda det hemska för att få sitt budskap att slå rot?
Tack och lov för alla schlagerlovers där ute hann årets omgång av Melodifestivalen, om än med små marginaler, genomföras innan pandemin var ett faktum och alla stora evenemang ställdes in. Det var som att viruset väntade på att fingrarna var renslickade från de sista chipssmulorna och läsken blivit avslagen innan det på allvar bröt ut i Sverige. En artist som uppträdde var den tidigare medlemmen i pojkbandet FO&O (eller var det The Fooo? The Fooo… Conspiracy?) Felix Sandman. Den 22-åriga flickidolen tog sig med sin låt “Boys with emotions” hela vägen till finalen. Där slutade han på elfte plats men i mina ögon är han ändå en vinnare: han lyckades med låtens titel sätta ord på ett av vår tids mest centrala kulturella fenomen.
En boy with emotions är som namnet antyder en modern, ung man som inte är rädd för att dela med sig av sina innersta tankar och känslor. Borta är machokultur, kukmätartävlingar och “boys don´t cry”-normer. Särskilt stort har detta fenomen blivit inom musikbranschen. Felix är inte ensam i kategorin; han sällskapas av såväl bästisen Benjamin Ingrosso som Victor Leksell och Hov1, för att bara nämna några. Genom att våga visa sig svaga tycks dessa unga artistkillar krossa inte bara hjärtan utan även barriärer. Nu äntligen får de utrymme att verkligen berätta vad de känner innerst inne. De lider också av obesvarad kärlek! De blir också ledsna om de blir bedragna! De har också känslor!
Givetvis påstår jag inte att olycklig kärlek är en ny inspirationskälla inom musiken – det måste ju för guds skull vara kulturens mest producerade ämne! Att ligga gråtandes i sängen med skeden rakt ned i glasspaketet samtidigt som man lyssnar på breakup-songs är väl rent av kutym. Men att det är just unga män som står för den här musiken och att de gör det på ett sådant subtilt och ödmjukt sätt har fram tills nu hört till ovanligheten. Nu har dessa egenskaper blivit deras brand.
Kan man koppla detta nya fenomen till pandemin och den kris vi för stunden befinner oss i? Det menar jag att man verkligen kan och med fördel bör göra. Jag skulle till och med sträcka mig så långt som att säga att corona till och med utgjort en förutsättning för dessa emotionella killars stora framgång. Flera som i början av året levde i parrelationer upptäckte någon månad in i karantänen att de kanske trots allt inte var ämnade för varandra. Det är en grej att behöva plocka upp sin partners smutsiga strumpor varje dag men att därtill upptäcka hens förfärliga nynnande under tiden hen pluggar blir bara för mycket. Tillsammans med långtidssinglarna orsakade de den statistik som flera dejtingappar gick ut med i våras vilken visade att användandet ökade under isoleringen; febrilt letades det efter en hand att hålla i mörkret. Ensamheten har mer eller mindre drabbat oss alla. När man ligger hemma och vältrar sig i sin sorg kan det vara skönt att påminnas om att man inte är ensam. Som tur är ligger Felix, Benji och Victor bredvid. Vi får utlopp för våra egna känslor tack vare att vi hör andra gestalta dem. En modern, musikalisk katarsis skulle man kunna kalla det; vi upplever den högt aktade, mytomspunna själsliga reningen när vi hör artisterna sjunga ut sin hjärtesorg. När de sjunger, sjunger vi med dem.
Att vi människor gång på gång blir kära i folk som inte är kära i oss tillbaka är sorgligt nog en tidlös företeelse som inte på något sätt är unik för den situation vi just nu befinner oss i. Kärlek skulle kanske kunna definieras som ett grundbehov såväl som hunger och sömn. I kriser så accentueras dessa grundläggande nödvändigheter – det blir tydligt vad som egentligen betyder något. Trots att vi vistas i mörker och ovisshet finns det vissa fläckar dit strålarna ändå når och trots allt får saker att växa. I svåra stunder söker vi tröst i kulturen, däribland musiken, och tur är väl att vi inte behöver förbli sökande; nära till hands finns alltid en boy with emotions redo att bekräfta ens känslor.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Victoria Källström, skribent
