Tanterna i rökrummet talar om “när man är ung och livet leker”. Det ska leka när man är ung. Det är fel om det inte gör det. Man vet för mycket. Livet leker inte. Så skriver en 26-årig Lena Nyman i sin dagbok i November 1970. Sett utifrån verkar ju Lenas liv leka, en vacker ung tjej med en blomstrande karriär och en stor personlighet. Men bakom kulisserna är allt inte så enkelt, Lena brottas med självhat och hennes liv kantas av dysfunktionella relationer till män. Lena levde ett extraordinärt liv och när hon gick bort 2011 gjorde hon en sista extraordinär sak, hon bestämde sig för att ge allmänheten tillgång till hennes dagböcker. Boken Dagböcker och brev 1962-1974 (Ellerströms, 2020) innehåller utdrag ur Nymans liv från dessa år, sammanställd av filmregissören Isabel Andersson.
Efter att ha slagit igenom som den prostituerade Steva i Vilgot Sjömans kontroversiella film 491 vid 20 års ålder går karriären käpprätt uppåt. Hon antas strax därefter till Dramatens elevskola för scenisk utbildning och frekventerar Dramatens scen, hon hyllas av Ingmar Bergman och fortsätter göra film med Vilgot Sjöman. Den film som Nyman nog är mest känd för är Jag är nyfiken – en film i gult i regi av just Sjöman. Filmen var kontroversiell då den ansågs ha ett socialistiskt budskap och för att den innehöll realistiska nakenscener mellan Nyman och kollegan Börje Ahlstedt. Den orsakade stor debatt, både i Sverige och i USA där man försökte hindra den från att sändas. Filmen skapade inte bara kontroverser världen över, den skapade även en diskussion kring Lena och hennes kropp. Journalisten Arthur Lundqvist skriver en recension av filmen i Aftonbladet, där mycket av kritiken gäller just den. “Man får nästan avsmak för henne när hon är naken. Fråga: Måste flickor vara vackra på film? Svar: ja. […] Lena Nyman är fördelaktigast med kläderna på”. Hon beskrivs i ett flertal recensioner som oattraktiv och mullig, någonting som sätter djupa spår i Lena. Under hela hennes liv kämpar hon hårt för att gå ner i vikt, hon tar piller och lägger in sig på bantningskur på klinik. Var och vartannat dagboksinlägg i boken rubriceras med de magstarka orden JAG ÅT INTE.
Något annat som Lenas liv kantas av är män. I dagböckerna beskrivs ett flertal relationer, ofta samtidigt pågående och stormiga. Hon har svårt för att stadga sig med en person, Janne har något som Rolf inte har men Rolf har något som Janne inte har. Hon skriver “Jag vill ju vara fri”, men har samtidigt ett stort behov av kärlek. Om en relation tar slut ersätts den snabbt av en annan och det verkar som att relationerna inte var stadgade, mycket på hennes villkor. Hon är öppen med att hon vill vara just fri, passar det inte männen är det deras problem. En annan viktig relation för Lena är den till den 20 år äldre Vilgot Sjöman som pågår lite av och på under dagboksåren. Även här är Lena ambivalent, ibland är hon jättekär och ibland vill hon inte se honom. Men även om hon inte vill se honom, så åker hon hem till honom om han hör av sig. Kanske var inte relationerna så mycket på hennes villkor ändå? Det kanske bara är något hon intalar sig, för att slippa tänka på realiteten? Under läsningen av boken kunde jag inte undgå att dra paralleller mellan Lenas syn på kärlek och relationer, och Martinas i Gun-Britt Sundströms Maken (1976). Martina har under flera år en komplicerad relation till sin Gustav, hon är ambivalent i hur hon känner för honom, men har hela tiden ett stort behov av att vara fri. Både Lena och Martina kan känna sig kvävda då männen i deras liv vill vara monogama med dem. Är denna syn på relationer något tidstypiskt? Både Sundström och Nyman var ju aktiva i Stockholms kulturscen under 60- och 70-talen, var det såhär det var då? Är det fortfarande så?
Lena Nyman skriver. Hon skriver och skriver i sina dagböcker, från barndomen till livets sista år. Hon skriver ner hela sitt liv i böckerna, och vilket liv hon har levt. Att få ta del av en av Sveriges största skådespelares allra privataste tankar, att få följa hennes karriär, hennes syn på relationer, hennes uppgångar och nedgångar, det är en ynnest. Nyman var inte bara en talangfull skådespelare, hon var även en skicklig författare. Boken känns nästan skönlitterär just för att den är skriven på ett så målande och detaljrikt sätt. Läsaren hamnar i Nymans huvud och får uppleva hennes liv på samma sätt som hon gjorde det. Hon skriver “Det ska leka när man är ung”, på många plan leker hennes liv, men på många plan gör det inte det och här får man ta del av allt, både det ljusa och det mörka. Läsaren får en mångsidig och komplex bild, både av vad det innebar att vara skådespelerska under 60- och 70-talen, men också av hur det var att vara en ung kvinna under denna tid. En fantastiskt skildring av ett fantastiskt liv. Boken är ett djupdyk i Lena Nymans allra innersta, och jag kan inte göra annat än tacka henne för att hon möjliggjorde det djupdyket, och varmt rekommendera alla att läsa den.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hilda Molin Oliv, skribent
