Bild: JuergenPM / Pixabay
“A love of nature keeps no factories busy.”
― Aldous Huxley, Du Sköna Nya Värld
Mänsklighetens historia har alltid mätts i framgång och utveckling. Vi arbetar konstant för att förbättra och förädla, expandera och briljera. Det verkar vara så att historien faktiskt inte bara skrivs av vinnare, utan även av pionjärer och industrialister. När temat för terminens andra papperstidning blev “ett litet steg för mänskligheten”, ifrågasatte jag inte ens först att steget i fråga skulle vara ett i riktning framåt. Utvecklingsoptimisternas slagord “ekonomisk tillväxt löser det mesta” har så länge ekat genom västvärldens ekokammare att det knappt betvivlas överhuvudtaget. Men hur definierar vi egentligen framgång, och kan ett steg framåt i själva verket leda till mänsklighetens tillbakagång, eller till och med förintelse?
När Hans Roslings bok ”Factfulness” släpptes 2018 generade den nästan lika mycket ris som ros. Somliga lovordade hans optimism och anammade den positiva bilden av framtiden han trots allt målade upp för mänskligheten. Mänsklighetens utveckling och framsteg likställdes av Rosling med ekonomisk tillväxt och materiella tillgångar (se till exempel hans TED-talk “The magic washing machine”). “Den utvecklade västvärlden” med sina kommoditeter och bekvämligheter ses som målbilden, ty där har man tid och energi att läsa böcker och klyva atomer istället för att tvätta kläder. Detta är inte ett unikt synsätt, och självklart är det inte heller helt felaktigt; det är allmänt accepterat att ekonomisk utveckling är centralt för att hjälpa miljontals människor, främst i det globala syd, att ta sig ur absolut fattigdom och utsatthet. Problemet med detta synsätt, som även påpekats av kritiker till Roslings optimism, är att det knappast tar tillräckligt mycket hänsyn till de effekter av en ohämmad ekonomisk tillväxt har på vår miljö.
Självklart är det lätt för västvärlden att metaforiskt sätta sig på sina höga hästar och fördöma stater i det globala syd för att deras utveckling skulle orsaka för stora klimatförändringar. Men det är faktiskt inte dessa länders utveckling som är det största hotet mot vår miljö. Att köpa kilovis med massproducerade kläder från Bangladesh, att äta kött till varje måltid och att äga fler än en bil kanske inte bör ses som målbilden om detta inte är klimatmässigt möjligt för hela jordens befolkning. Att sätta länder som Burundi, det fattigaste landet i världen, i skamvrån när vi själva i västvärlden fortsätter konsumera och producera ohejdbart i framgångens och utvecklingens namn är rent ut sagt hyckleri och kommer inte att förbättra situationen.
År 2011 höll de största kol-, olje-och naturgasbolagen i världen fem gånger så mycket kol i sina reserver som kunde släppas ut utan att överskrida den fastställda koldioxidsbudgeten. Fem gånger. Okontrollerbara skogsbränder som de som härjat i Australien under 2019 och 2020 bedöms bli 30% mer troliga som resultat av klimatförändringar orsakade av mänsklig aktivitet, och de senaste 50 åren har populationerna av vilda ryggradsdjur minskat med 60% i genomsnitt. Det är alltså ingen fråga om att klimathotet är både stort och imminent, och inte heller det faktum att vi spelar en central roll i det.
Samtidigt är det lätt att få intrycket av att vi inte bryr oss speciellt mycket. Mäktiga statsöverhuvuden skriver under klimatavtal som deras efterträdare genast drar sig ur, svensk skogsbrukslobby försöker få trakthyggesbruk att framstå som klimatpositivt och jag rättfärdigar mitt evinnerliga hårfönande med att elen “åtminstone är grön”. För visst är det skönt att sitta i sitt lilla glashus med sina rosaskimrande glasögon tillrätta på näsan – det är väl bara mänskligt?
Problemet är att det inte kommer finnas mycket till framtid om vi inte tar klimatfrågan på allvar. Konsekvenserna som förutspås vara kännbara inom bara några år om inget görs är så pass allvarliga att det inte kommer spela någon roll vems företag som tjänar mest pengar eller hur högt GDP en stat har. Likhetstecknet som satts mellan framgång och och ekonomisk tillväxt har lett till att stater, ledare och företag är inkapabla att på allvar prioritera något annat. På FN:s klimatkonferenser vill alla posera med Greta Thunberg och hålla eldstal om isbjörnar och pandor, men ingen är villig att för detta offra sin industri, sina energiinvesteringar och sina solsemestrar i Västindien. Istället gör man vaga löften om att omorganisera, omprioritera, ombudgetera. Man vill ju inte verka bakåtsträvande.
Som den inbitna idealisten jag trots allt är så började jag dock mitt i eländet försöka föreställa mig hur världen skulle se ut om vår definition av framgång var annorlunda. Om utveckling betydde mer än tillgången till billigt mode och snabba bilar. För det finns fler sätt än ett att röra sig framåt. Om det är något som har bevisats av den nuvarande pandemin så är det väl att mänskligheten kan uppnå sådant som tidigare ansetts omöjligt – ett vaccin är förväntat inom några månader trots att det tidigare tagit år. Men det kräver prioritering. Det kräver hängivenhet. Det kräver vilja. Ekonomisk tillväxt kan inte, får inte, vara det enda som betyder något längre. Att stånga huvudet blodigt för att försöka förlika ohämmad expandering med hållbarhet har inte fungerat hittills, och det är osannolikt att det kommer att göra det. En kärlek till naturen kanske inte håller några fabriker igång, men den kanske faktiskt är den enda vägen framåt.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Linnea Falk, skribent
