Bild: Christopher Vega / Unsplash
I nian var det en kille i min parallellklass som brukade bära ett smycke föreställandes kvinnotecknet runt halsen. Vi var femton år gamla; en ålder som ofta kännetecknas av politiskt uppvaknande och upproriskhet, men en outvecklad analysförmåga och svårigheter att tänka i flera led är också vanligt förekommande. Vi tjejer blev därför omåttligt imponerade av den här otroligt medvetna snubben. Alla utom en. Hon menade att han som kille red på en trendvåg och blev hyllad för sina progressiva åsikter utan att egentligen behöva bevisa att han besatt någon som helst kunskap om kampen i fråga. En slags symbolpolitik utmålades, vilken chockade mig som fram tills dess deltagit i den beundrande hejarklacken.
Symbolpolitik är ett generellt negativt laddat begrepp. Ofta används det av kritiska röster beskrivandes politiker som handlar utifrån vad som verkar bra, vad som signalerar att de är goda folkvalda, snarare än vad som faktiskt medför någon reell skillnad. En politisk fråga blir alltså viktig baserat på vilket värde den anses ha, vad den symboliserar, istället för vad den konkret innebär.
Ett aktuellt fall som jag tycker berör samma ämne är plastpåseskatten som infördes i våras. Efter ett initiativ från EU genomdrev regeringen tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna denna nya beskattning med förhoppningen att Sveriges plastkonsumtion skulle minska. Den motiverades av det stora antal plastpåsar som bidrar till nedskräpning av natur och hav, främst världshaven och Medelhavet. I praktiken innebar detta framförallt en kostnadsökning på cirka tre kronor av de vanliga plastpåsar i butikerna. Detta har väckt starka åsikter och gett upphov till en kritisk debatt som tyvärr är nästintill högerexklusiv. Kritikerna menar att skatten bara är ett sätt för staten att öka sina intäkter och vinna snabba poäng då det är inne att bry sig om klimatet. I min mening är frågan alldeles för viktig för att bara diskuteras av det ena politiska blocket; miljöpolicyn är ju avgörande för vår framtid! Är plastskatten bara ännu ett symbolpolitiskt exempel och i så fall; är det nödvändigtvis negativt?
Jämför man plastpåsens miljöpåverkan med det vanligaste substitutet “tygkasse med smart logga” är resultatet nog inte vad de flesta väntade sig. Folk går gladeligen runt med en matvarufylld tygkasse i vardera hand prydda med citat som “There is no planet B” och “Tänk på miljön; använd mig!” men är kanske lite väl snabba med att klappa sig själva på axeln. Analyser har nått olika slutsatser men den förmodligen mest chockartade, genomförd av det danska miljödepartementet, visar att en bomullskasse behöver användas cirka 20 000 gånger, vilket motsvarar fem gånger i veckan i 77 år, för att komma ned i samma miljöpåverkan som en vanlig plastpåse. Denna undersökning har kritiserats för att inte använda bästa möjliga metod men det är samtidigt den mest omfattande som gjorts. Även andra kommer fram till i princip samma slutsats: tygpåsen är inte i framställningsaspekt mer miljöanpassad än plastvarianten. Detta huvudsakligen baserat på att bomullsproduktionen kräver enorma mängder vatten.
Därtill klargör en rapport från Naturvårdsverket, som kom efter att skatten införts, att Sverige redan innan plastpåsarnas pris höjdes låg under EU:s mål för antal använda plastpåsar per person och år. Dessutom minskade antalet för varje år som gick. Faktum är, förövrigt, att skräpet i världens hav främst kommer från Asien och att vi här i Sverige faktiskt inte har ett vidare stort problem. Vi bidrar varken till plastnedskräpningen i andra länder eller har speciellt många påsar som driver runt här i vår natur. De flesta köpta påsar i affären gick till att slänga brännbara hushållssopor i. Nu köper folk istället storpack av plastpåsar i rullar för att slänga sitt avfall, så plastkonsumtionen kommer vi ändå inte ifrån.
Trots att de framförda argumenten skulle kunna tolkas som att regeringens beslut att införa plastskatt bara är ett luftslott, är jag inte oavvisligen säker på att jag är emot den. Detta är en komplex fråga med vissa direkt positiva effekter, för givetvis kan införandet av plastbeskattning medföra fördelar som faktiskt är sanningsförankrade. Det bästa för miljön vore ju givetvis om vi slutade konsumera överhuvudtaget och ett högt pris på påsarna i affären ökar sannolikheten att man på snabbhandlingen efter jobbet frågar sig om man verkligen behöver en; kanske kan man bära varorna i händerna och fickorna istället? Skatten har sannerligen varit effektiv – siffror visar att mängden köpta plastpåsar minskat med runt 50 procent. Därtill är det, som redan nämnt, inte för stunden ett anmärkningsvärt stort problem i Sverige med plastpåsar i naturen, men om de mot förmodan hamnar där är det naturligtvis bekymmerligt då det tar väldigt lång tid för dem att brytas ned.
Dessutom behöver symbolpolitiken inte bara vara tomma ord. Den förmedlar, oavsett faktiska innebörd, till oss medborgare här i Sverige och omvärlden att vi är ett land som bryr oss om miljön och är kapabla till förändring. Problemet uppstår då man inte ser hela bilden och tror att ens insats för miljön är avcheckad för att man håller en statement-utsmyckad påse av tyg i handen. Det finns mycket annat som jag tror är viktigare om vi som land vill stoppa miljöförstöringen och på riktigt vara ett föredöme. Genom att till exempel tänka på vad det är för mat man lägger ned i påsen kan man på riktigt ändra sin klimatpåverkan.
Kanske har jag nu gett mig in på minerad mark och går emot min egentliga ideologiska ståndpunkt, men jag menar att oavsett var man befinner sig längs den politiska skalan bör kunna delta i en diskussion där man vågar ställa sig på olika sidor i en fråga oavsett partipolitiska sympatier. Genom att blunda för de framtagna siffror som motbevisar regeringens motivering till införandet av skatten låter vi högern, och inte minst Sverigedemokraterna, få allt utrymme på motståndare-till-skatten-sidan. Utan övriga jämförelser kan en parallell dras till hur övriga partiernas ovilja att tala om det som många invånare upplevde som en problematisk invandring gav SD alltför mycket luft. Jag säger inte att den främlingsfientlighet som alltmer genomsyrar vårt land helt hade kunnat undvikas om övriga partier vågade bemöta frågan, men hade de öppnat upp för diskussion kanske en del av de invandringskritiska kunnat omvändas. Stora delar av partierna både till vänster och (förenklat) i mitten, det vill säga regeringen tillsammans med Liberalerna och Centern, är de som står bakom införandet av skatten och nu, efter Naturvårdsverkets rapport, är det som att de inte ens törs överväga huruvida beskattningens reella innebörd verkligen motsvarar vad de först trodde. Jag tror att risken finns att de förlorar ännu fler röster till högern genom att inte erkänna sitt eventuella misstag då de flesta opinioner jag hittat i ämnet återfinns på mindre, alternativa hemsidor och folk är svaga för snabba, enkla förklaringar.
Symbolpolitik – behöver det vara fel? Kanske inte, så länge man vet vad det är man vill symbolisera och varför. Jag tror jag vågar säga att jag inte är säker på vad jag tycker. Å ena sidan visar forskning att plastskatten inte har det faktabaserade stöd för att hämma miljöförstöringen som antyddes vid införandet. Å andra sidan har beskattningen visat att effektiva förändringar av invånarnas vanor är möjligt, vilket även signalerar var vi står miljöpolitiskt och kan inspirera globalt. Att inte köpa en plastpåse skulle idealistiskt kunna uttryckas som ett litet steg för människan och ett stort steg för mänskligheten. Att skriva en text som problematiserar plastpåseskatten, däremot, är förmodligen inte ett stort steg för mänskligheten men möjligtvis ett litet steg för mig och min outvecklade analys.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Victoria Källström, skribent
