Bild: The White House
Det amerikanska valet var en nagelbitare. Från nord till syd, öst till väst satt vi alla bänkade i våra TV-soffor, vissa in på dygnets småtimmar, för att se vem som skulle vinna det ödesdigra valet. Jag, precis som många andra, kämpade med att hålla mig uppe, men när klockan slog sent och det fortfarande inte kommit ett resultat bestämde jag mig för att sova: “Det kommer säkert finnas ett resultat imorgon när jag vaknar” tänkte jag naivt.
Flera dagar senare och resultatet hade fortfarande inte kommit. Jag hade seminarium och satt nervöst och uppdaterade DN på mobilen. Och sen kom det, det efterlängtade svaret. Sakta men säkert började fler och fler stater på den digitala kartan att färgas blå och plötsligt hade Biden kämpat sig över det heliga 270-strecket. Han hade vunnit. Ledare från hela den demokratiska världen började höra av sig för att gratulera vinsten, allas våran egen Stefan Löfven, Boris Johnson, Angela Merkel, Emmanuel Macron, Jens Stoltenberg och Ursula von der Leyen är några av de tunga namnen som lyfte på luren och pratade med “the President-elect”. Förvånande nog var även Israels president, Donald Trumps vän och allierade Benjamin Netanyahu snabb med att höra av sig till Biden. Det verkade gå käpprätt uppåt för Joe, dörrarna till alla rum som han kämpat hela sin politiska karriär för att ta sig in i stod nu vidöppna, eller ja, nästan alla dörrar. Den sittande presidenten, Trump, hade fortfarande inte (trots att alla seriösa nyhetskanaler utropat Biden som vinnare) erkänt att han förlorat. Han var beredd på att göra allt han kunde för att hålla dörren till The Oval Office stängd för Biden.
Det är, och har i alla tider varit, kutym att den sittande presidenten ringer upp den segrande kandidaten då de stora nyhetssidorna utropat den som vinnare och gratulerar till vinsten. Att han jobbar tillsammans med den nyvalde, för att skapa en så smärtfri övergång som möjligt in i det Vita huset. Trump har tagit allt vad kutym är och kastat ut det genom fönstret, han vägrar att ge upp. En kort stund trodde vi att han erkände sin förlust, då han tweetade “Biden won because the election was rigged”, men han klargjorde det snabbt genom att förklara att han inte alls menade att Biden vunnit, utan att det fortfarande var han själv som hade det. Intressant nog har flera stora republikaner, bland annat Mitt Romney och tidigare presidenten George W. Bush hört av sig till Biden för att erbjuda sina gratulationer. Världen, som i mångt och mycket öppnat upp sina armar och välkomnat gamle Joe in i värmen, stod förundrad: Vad gör man om den som förlorat vägrar att acceptera det?
Ingen är förvånad över att demokrater såsom Barack Obama och ledare för liberala demokratier i väst, så som Stefan Löfven och Angela Merkel accepterar Bidens vinst. Det som är förvånade är att vattentäta republikaner och ledare för odemokratiska stater såsom Kina accepterar den, innan den demokratiskt valda presidenten av landet som utropat sig själv som demokratins väktare gör det. Kanske har det här valet fungerat enande; vi alla har, oberoende av nationalitet och politisk tillhörighet, bänkat oss vid TV:n framför valvakor. Vi alla som förespråkar demokrati och rättssäkra val, och som vet att en förlust är en förlust har enats över dessa gränser och accepterat Bidens vinst. Nu, tre veckor efter valet har The General Service Administration, den myndighet som formellt utser valsegraren, informerat Biden om att han har tillåtelse att starta övergången. Trump tweetar att det är för landets bästa, men avslutar inte de rättsliga processer han dragit igång för att försöka bevisa det valfusk som han, utan att det finns några tecken på det, menar har skett. Det verkar som att acceptansen av Bidens vinst har varit ett hyfsat litet steg för mänskligheten, men ett väldigt stort steg för Donald Trump.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hilda Molin Oliv, skribent
