Dröm er tillbaka till gymnasiet för en stund. Denna spännande tid då man befann sig i gränslandet mellan barn och vuxen. Träffade vänner för resten av livet. Upplevde kanske den första kärleken där någonstans i de trånga korridorerna, mitt bland skåp och andra elever som rusande för att inte komma försent och riskera indraget studiebidrag. Och festerna… Ouff, de ska vi inte ens tala om! Men, som ni säkert minns var givetvis inte allt en dans på rosor; tonåren är ju perioden i livet då man ska hitta sig själv. Ja, då man ska ta reda på vad man vill åstadkomma här i livet och kanske framförallt: vem man är. Att klura på dessa stora, existentiella frågor kan självklart kännas jobbigt och frustrerande bitvis, men i sin helhet bidrar även detta till de fantastiska, rent av idealistiska, år som gymnasietiden utgör. Och sedan avslutas det hela med ett jävla klimax: studenten – den bästa dagen i ens liv!
Känner ni igen den här beskrivningen? Detta var i alla fall bilden jag bar med mig när nian led mot sitt slut, sommaren kom och med den också antagningsbeskedet. Visst var jag nervös; jag skulle ju gå från att vara allra äldst i högstadiet till att helt plötsligt vara en liten etta igen. Jag skulle börja i en ny klass där jag inte kände någon sedan tidigare. Jag skulle börja gymnasiet – det första stapplande steget mot vuxenvärlden. Men trots en underliggande känsla såg jag fram emot allt detta. Inte bara allt det roliga och härliga som utlovades utan också den spänningsfyllda, osäkra tid som låg framför mig. Vem skulle jag vara när jag tre år senare sprang ut genom samma portar som jag klev in genom första dagen?
Jag hoppas att jag inte chockar någon när jag säger att det här är rena, rama vanföreställningen. Med facit i hand kan väl vi alla enas om att gymnasiet knappast var ens golden days? Om så är fallet vill jag fan inte uppleva resten. Fram och tillbaka bytte jag skola och gäng, frisyr och klädstil. På hela första terminen blev jag inte bjuden på en enda fest. När jag tog studenten så regnade det och lagom till mottagningen anlände bakfyllan. Osäkerheten kan jag skriva under på men inte fanns det något romantiskt med den. Den rastlösa känslan av att sakna fast punkt måste väl ändå varit det värsta?
De medlidande blickar som en del av er skänker mig nu behöver jag inte ens se för att märka. Redan i skrivande stund förstår jag att ni kommer tänka “stackars lilla vän som haft en sån otur”. Men jag är rätt säker på att alla som promt håller fast vid att de hade “skiiiitkul under gymnasiet” bara projicerar en fantasibild för att dölja de pubertala, pinsamma minnen från då; som när ni blev nekade av den snygga killen i parallellklassen och behövde undvika hans blick resterande tre år, eller blev alldeles för fulla på slutskivan.
Nu har jag snart avslutat min första termin på universitetet. Om det är en sak jag har lärt mig är det att jag är minst lika ambivalent idag gällande vem jag är och hur jag vill spendera min tid här på jorden, som jag var ett halvår in i gymnasiet. Ska jag verkligen bli statsvetare? Vill jag ens bo i Lund? Är det här jag kommer hitta den legendariska ungdomskärleken?
Jag tycker det är dags att vi krossar föreställningarna om de fantastiska ungdomsdagarna. Själv längtar jag efter en färdig kandidatexamen, fast anställning, bostadsrätt, giftermål och barn. Än kan jag inte garantera att friden av att ha “hittat mig själv” då kommer kunna avnjutas, men jag tycker det är bra mycket rimligare att utgå från det än att bygga upp förhoppningar om en fantastisk studietid bara för att sedan få dem krossade. Åh, du ljuva ungdom – du var visst inte så ljuv.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Victoria Källström, Skribent
