Det är svårt att inte slås av hur snabbt ett halvår går.
Ett helt nytt liv har på något sätt passerat revy utan faktisk reflektion kring att man fått det man saknade så mycket för ett år sen. Det är smått deppigt att tänka på hur många stunderna är då man längtat tillbaka till det man ville bort ifrån. Inte för att det man hade var dåligt, utan för att det som låg framför en var så spännande. En ny stad, ett nytt sammanhang, ett nytt liv. I just dessa sammanhang så blir det som har varit självklart, men inte längre är det, så skräckinjagande uppenbart. De vänner som man på något märkligt sätt längtat bort från, är de personer som man inser betyder mest för en i hela världen. Det är klart att det är en, i brist på ett bättre ord, “cool” känsla att få nya vänner och en helt ny kompisgrupp. Men det är ingen som känner en som de som varit med under en så mycket längre tid. Tacksamheten är enorm över att man har nya kompisar att ta en kaffe med, eller ha en vinkväll tillsammans med framför på spåret, men känslan av att ingen egentligen vet vem man är uppenbarar sig som ständigt närvarande ändå.
Fast frågan är om det krävs att någon kan alla dina sidor in och ut för att du ska få den tillfredsställelse av gemenskap som du så gärna vill ha. Det svåraste att känna kanske är just tillfredsställelse. När varje dag går ut på att försöka hitta ett sätt att ge mening till nästa är det svårt att släppa tanken på att ens fötter är för långt ifrån marken för att någonsin kunna komma ner igen. Det kanske också bara är en imaginär bild i ditt huvud som säger att de personer du tror vet allt om dig faktiskt gör det. I allt detta tänkande över vem du är hamnar du plötsligt i en ändlös loop där du till slut kommer fram till att du inte ens själv vet vem du är. Jag tänker att det är en mänsklig reaktion att du i ett nytt sammanhang försöker anpassa dig till ditt yttersta för att vara den person som du tänker att du är, som på något sätt tappats bort i ditt ihopväxande med de personer som varit runt dig hela ditt liv.
Ni kanske märker att jag i denna inre monolog som ni nu får bevittna försöker framställa mina egna tankar som allmängiltiga. Jag inser själv att så troligtvis inte är fallet. Men jag tror också att jag måste försöka göra mina egna tankar till en universell företeelse för att själv orka med dem. Det är en för stor tyngd att bära på sina axlar att man är den enda som känner vad man känner. Man är ju också garanterat inte den enda som känner, just det man känner. Alla är vi ju tänkande människor, alla har vi bagage hemifrån, och alla försöker vi göra våra liv så enkla som möjligt att leva. För mig tar sig den här kampen för enkelheten uttryck i att jag just försöker applicera mina egna tankar, som dina tankar också.
För att avsluta denna text vill jag rikta mig direkt till dig som precis börjat din studieperiod, troligtvis i en helt ny stad och med oändligt många tankar om hur framtiden kommer te sig. Det är okej att känna saker. Framförallt vill jag säga att det är okej att känna att vad du snart kommer ha inte är allt du drömt om. Drömmar är ju egentligen inte till för att gå i uppfyllelse, de är snarare till för att göra livet meningsfullt. En ständig strävan framåt. Jag är säker på att ni kommer ha oändligt många underbara stunder under er studietid, men också stunder där allting känns skit. Men man lever ju i alla fall, och glad ska man väl vara för det.
Nu ska jag slå er med häpnad och avsluta den här texten med ett modifierat citat från en Markus Krunegård låt,
Så som i himlen, så också i Stockholm, Ume, och Lund.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hampus Lindqvist, Skribent
