Illustration: Victoria Källström
Vad har en död, pretentiös dramatiker, en så kallad “gangsterrappare” och ett fyraårigt barn gemensamt? Jo, alla tre personifierar diskussionen kring huruvida det är möjligt att skilja en person från dennes verk, och vice versa.
Kanske är det på grund av att man för varje år (onekligen) blir äldre och därmed även de människor som alltid huserat i ens periferi, eller så beror det på någon slags allmän national-sentimental känsla, att det verkar som att folk lämnar jordelivet i en eskalerande takt. En efter en, lämnar de oss. De flesta äldre, kända svenskar är för mig endast en bunt namn, men trots det har de funnits i min världsbild och bidragit till en betryggande känsla av att allting har sin plats. Dramatikern Lars Norén tror jag inte att jag hörde talas om förrän i gymnasiet då teatereleverna i min parallellklass spelade en av hans pjäser.
Några som jag känner desto bättre är poddprofilerna Alex Schulman och Sigge Eklund. Varje fredag i flera års tid har de varit mina, eller kanske jag deras, trogna följeslagare. Norén gick bort tisdagen den 26 januari, och den givna dagen samma vecka var han föremål för ett långt och utvecklat segment. Sigge, som i kontrast till mig beskriver Norén som sin “livsfilosof”, delar några av sina favoritcitat av den avlidne. Ett bar jag med mig även efter att avsnittet tagit slut: Norén menade att konst aldrig kan spegla personen bakom då språket är otillräckligt. Trots att han givit ut sina dagböcker på sammanlagt över 5000 sidor, trodde han inte att den datan var nog för att säga någonting alls om vem han var. Möjligen kunde böckerna tolkas som ett mycket svagt eko.
Lars Norén är inte ensam i sitt analyserande av ämnet, utan bara en i mängden av de som har tyckt och tycker sig ha något att säga i debatten om huruvida verk och person går att skiljas åt. Inte minst gör sig debatten aktuell, vilket Sigge Eklund också belyser i avsnittet, i frågan gällande huruvida den svenska rappare som hålls häktad för människorov ska få behålla sin nominering till P3 Guld-galan. Trots vikten av att kritiskt granska just detta fall och de bakomliggande faktorerna, skulle jag vilja dröja mig kvar vid det fundamentala i Noréns påstående. Är det sant det han säger, att ingen med hjälp av konsten går att fånga?
Jag tror att det avtryck som Noréns röst lämnade i mig grundar sig i rädsla. Inte för att min inre bilds trygga, avlägsna kulturprofiler sakta men säkert lämnar oss, utan för att vem är man då, om orden inte är tillräckliga för att vi ens själva ska kunna uttrycka vilka vi är? Hur ska jag kunna förmedla mitt inre till någon annan människa om inte via språket? För mig har orden alltid varit en trygghet. När jag känt att jag i fysiska möten inte lyckas nå dit jag vill har jag kunnat finna tröst i att det skrivna ordet alltid finns till hands. Det är i skrift jag upplevt att jag mest framgångsrikt lyckats förmedla mina budskap så som jag vill att de ska uppfattas. Går det inte att förmedla sin essens på det sättet vet jag inte om det går överhuvudtaget.
Någon vecka efter Noréns bortgång lyssnar jag på en annan podd; nämligen Gott Snack med Fredrik Söderholm. Han intervjuar Jakob Lieberman – mest känd som Margaux Dietz exman eller, kanske framförallt; Arnolds pappa. Detta är inte hans första uttalande i ämnet men det är det första jag på allvar tar del av. Jakob menar att han inte längre vill att hans och exfruns gemensamma son Arnold ska synas på hennes sociala medier. Margauxs youtubekarriär tog fart när hon för snart fyra år sedan la upp sonens födelse och därefter har han synts i nästan varenda vlogg på kanalen med närmare 320 000 följare. Han deltar även i flera av hennes samarbeten med olika företag. Jakob menar att Arnold kanske är Sveriges högst arbetande fyraåring, och att han efter separationen fick ett uppvaknande då Arnold en dag glatt hoppandes runt i soffan plötsligt utbrast i panik att de måste “ta om” för att han inte hoppade tillräckligt bra. Det tog någon sekund innan pappan förstod att sonen blivit så präglad av mammans arbete (det vill säga att filma deras vardag) att han “jobbade” även när kameran inte var närvarande. Nu vet jag inte hur många som anser att youtube platsar i den ärorika konstfalangen men ett verk får man väl minst sagt kalla dessa mycket välkorrigerade och noggrant koordinerade videor som dagligen publiceras. Poddavsnittet fick mig att fundera över om det söta, lilla barnet jag ser på datorskärmen verkligen är Arnold, eller om det är ett iscensatt youtube-barn.
Så, kan man skilja på verk och person? Jag tror att jag alltid, till största delen undermedvetet, tänkt att om en skapare av något slag (artist, manusförfattare, influencer etc.) inte uttryckligen säger att det den publicerar är en skildring av deras liv så har jag inget problem överhuvudtaget med att skilja dess verk från dess person. Men så fort den antyder att det är en livsskildring blir jag oerhört provocerad om den i efterhand säger, eller att det i efterhand framkommer, att det inte är hela sanningen som presenterats. Det om något får min trygga värld att skaka. En sak som är säker är att jag aldrig mer kommer att kunna kolla på Margauxs vloggar utan den bittra eftersmaken av att ha bidragit till barnarbete. Jag kommer heller aldrig kunna läsa någon av Lars Noréns dagböcker utan att våndas av att inte säkert veta om det jag läser är sanning eller fiktion. Kanske har jag fram tills nu haft en naiv syn på konceptet och att svaret som så ofta fås av den tråkigt diplomatiska förklaringen att det helt enkelt beror på. Att det varierar från fall till fall. Att det inte är svart eller vit. Bara för att en del är sann behöver inte allt vara sant, och på motsvarande sätt om någon del är falsk.
Men faktumet att diskussionen uppstår i nästan alla fall där det framkommer att en kreatör på något vis går att betvivla, oavsett om det gäller dennes liv i eller utanför den offentliga sfären, måste väl tyda på att det är en fråga allmänheten vill ha svar på. Hur kan man veta vem någon är? Går det att uttrycka, bara det att en förskönande lögn alltid finns inom räckhåll – eller är det helt enkelt så att en människas sanna jag inte kan uttryckas fullt ut? Jag befarar att det senare alternativet är det sanna, vilket innebär att jag för egen frids skull får försöka acceptera att jag aldrig helt kan känna en person och att någon annan inte helt kommer kunna känna mig. Dock tror jag inte att detta på något sätt förminskar diskussionens relevans, vilket även det bekymrar mig som alltid vill att det ska finnas ett tydligt, rätt svar att nå – annars är samtalet irrelevant och bör kasseras. Men jag vill ju leva i ett kulturellt samhälle där människor uttrycker sig och då kommer det även framöver att uppstå situationer där exempelvis en rappare både är nominerad till ett pris och sitter häktad samtidigt. Är vi tillräckligt nyanserade för att skilja på dessa företeelser? Kan hans musikaliska verk hyllas trots att han som person eventuellt gjort något förkastligt? Kanske går svaret, åtminstone på denna specifika situation, att finna på P3 Guld-galan som äger rum om drygt en månad. Jag väntar med spänning.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Victoria Källström, Skribent
