Jag har aldrig vetat mer om livet än när jag var sexton år gammal. Okej, uppenbar lögn. Rättelse: Jag har aldrig TROTT att jag vetat mer om livet än när jag var sexton. Jag klampade in på min mycket politiskt medvetna gymnasieskola, iklädd Dr. Martens, med en Håkan Hellström-tygkasse över axeln och med en berlock föreställande en venussymbol hängande runt halsen. Jag var politiskt medveten, alltid först med att ta debatten när klassens enda öppna moderat sa något om vinster i välfärden. Jag lyssnade på låtar om alkohol, cigaretter och hjärtesorg, och kunde relatera, trots att jag ännu inte tagit del av något av dem. Jag läste klassiker skrivna av gamla män på 1800-talet, och fascinerades av gubbarna som i dem flanerade runt på Stockholms gator.
Min syn på livet var densamma som alla andra sextonåringars. Just JAG berördes lite extra mycket av Håkan Hellströms textrader, just JAG skulle ta den politiska debatten, och därigenom skulle kanske just JAG rädda världen. Den typiska sextonåringen kan hittas på många platser. Den finns på politiskt medvetna gymnasieskolor, den finns säkert här i Lund och den finns garanterat i litteraturen.
I Lydia Sandgrens Samlade verk får vi först följa huvudkaraktären Martin Berg som tonåring. Han finner litteraturen (franska klassiker), musiken (franska klassiker), filosofin (tro det eller ej, franska klassiker) och de stora drömmarna: han ska bli författare. Han är lite smartare än alla andra, och han vet lite mer om världen än alla andra. Därefter får vi se Martin bevittna sin tonårsson Elis gå igenom exakt samma stadier. Han hittar litteraturen (franska klassiker), musiken (franska klassiker) och kläderna (vintage, tweed, och likt mig: kängor). På samma sätt hittar den tonårige Karl-Ove Knausgård i serien Min kamp musiken (sjungen av män) böckerna (författade av gubbar), och de stora drömmarna: han ska (också) bli författare. Det är en saga lika gammal som tiden: lika mycket som vi vet att solen går upp på morgonen och att Öresundsbron leder till Danmark vet vi att sextonåringar är och förblir sextonåringar. Och tur är väl det!
Tur är väl, att varenda sextonåring tror sig vara den första som upptäcker fransk litteratur, att varenda sextonåring tror att den ska rädda världen, att varenda sextonåring får ont i hjärtat av Håkan Hellströms musik. Kanske till och med tur att varenda sextonåring tror sig veta lite mer om världen än alla andra. Nuförtiden måste jag erkänna att sextonåringar skrämmer mig lite. Jag är rädd för att de ska skratta åt mina ohippa klädval, att de ska döma mig för att jag inte engagerar mig politiskt och att de ska referera till musik jag inte ens hört talas om. Detta för att jag vet hur jag själv var, jag vet att de tittar på mig och tror att de vet bättre. Även fast det kan skrämma mig tror jag att det är bra. Man kanske behöver tro att man vet lite bättre, för att orka försöka göra skillnad. Om inte sextonåringar kan förändra världen, vem kan det då?
Det klampar fortfarande in medvetna sextonåringar i medvetna gymnasieskolor. Jag vet inte om de fortfarande har kängor, Håkan Hellström-tygkassar över axeln och venustecken runt halsen, men jag vet att de fortfarande är skitjobbiga, och jag vet att de fortfarande bär på stora viljor att förändra världen. En sak som är säker är att jag vet att de om 5 år kommer titta tillbaka på sig själva och tänka: jag har aldrig trott att jag vetat mer om livet än när jag var sexton.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hilda Molin Oliv, skribent
