När jag skriver detta ligger jag i sängen. Bredvid mig står en tallrik som för en timme sedan innehöll yoghurt och granola. Nu har resterna liksom sjunkit in i keramiken. Den ljusrosa sörjan ser inte längre lika fräsch ut. Men vem är jag att uttala mig? Jag har försovit mig och struntat i att sätta på mig något annat än pyjamas. Man måste ju inte ha kameran på. Eller?
Det finns något vulgärt och påträngande i distansundervisning vill jag mena. Professorers, ibland, begränsade tekniska kunskaper som tvingar en att bjuda in 97 personer till att tjuvlyssna på privata samtal, sekunden innan man snabbt trycker på mute-knappen. Mute mute mute för i helvete.
Innebörden av dispositivt tvistemål drunknar i mitt högljudda diskande. Mitt i all disharmoni som mina oljud skapar är det dags för paus. Jag bävar inför denna. Här når vulgariteten sin höjdpunkt, här får den frodas och gro. Innan meningen som förklarar paus är fullbordad har föreläsaren stängt av både ljud och kamera. Ridån är nere och insynen borta. Trodde vi ja. Någon har glömt sin mikrofon på och på ett ögonblick förvandlas vi från sömniga studenter till oinbjudna gäster som tränger oss på ett samtal.
Min datorhögtalare har sprängts och knastrar illa vid volymförändringar. Pausen är över. Det är nu jag ser att det värsta tänkbara har hänt. Ikonen längst ner i det vänstra hörnet berättar hånande för mig att min mikrofon är påslagen. Obehaget växer och jag funderar över mitt nästa drag. Men jag har redan förlorat. Även jag har omedvetet bjudit in dessa 97 digitala spöken i min tillvaro.
Sedan slutet av mars förra året har vi i nostalgisk anda förskönat nattkäk och nationsdans. Är det en överlevnadsstrategi? Kanske ett tidsfördriv? Studentlivet som vi känner det blev till ett oönskat hängparti. Bakisfrukost ska intas med den begränsade anonymitet LUX Aula erbjuder. Den ska inte förtäras i keramikskålar balanserande på lakan. Ge oss halvljumma matlådor och andan i halsen. Ge oss två Ice cool mint på dansgolvet och skjuts på pakethållaren hem i natten. Ge oss Sakta vi går genom Lund och låt oss faktiskt kunna gå sakta genom Lund igen.
Men min termometer visar 9 minusgrader, vaccineringen är försenad och jag tänker att detta måste vara den lägsta punkten. Soggiga flingor, sönderfrusna cykelväxlar och alltid alltid avstånd. Stämmer det att askan är den bästa jorden? I så fall är det kanske dags att vi kapitulerar omedelbart för distansundervisningens vulgaritet. Låt oss ge vika för den paradoxala närhet som skapats av det syftat att öka vårt avstånd.
I bakgrunden hörs processrättsliga principer och mitt påslakan har fått en intorkad fläck. Jag tycker att den ser ut som ett hjärta. Mikrofonen är avstängd och i mitt rum finns inga digitala spöken kvar. De enda spöken närvarande är de som viskar om vad som kunde ha blivit. Kanske är det en överlevnadsstrategi, kanske ett tidsfördriv. Men jag vet att askan är den bästa jorden, och att snart är mitt Eden grönt igen.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Emilia Zettergren, skribent
