Att finansieringen av forskningsprojekt styr vilken forskning som får bedrivas på Sveriges universitet är en fråga som titt som tätt har varit uppe på agendan. Men lika viktigt som att undersöka vilken forskning som får bedrivas, är att uppmärksamma vilka diskussioner som förs vid sidan om forskningen. Att främja ett öppet debattklimat och förespråka åsiktsfrihet är något som samtliga universitet bör sträva efter. Trots detta råder en stark konsensuskultur i universitetsvärlden där tröskeln för vilka åsikter man bör och får ha är hög.
Kulturen är delvis självskapande i den mening att många studenter inom samma ämne ser på saker på ett liknande sätt. Men den höga tröskeln används också för att aktivt stänga ute meningsmotståndare. Detta sätt att hantera meningsskiljaktigheter är rent av självdestruktivt, framförallt inom de statsvetenskapliga ämnena där det dessvärre är ett vanligt tillvägagångssätt.
När jag började studera på Universitetet förväntade jag mig att träffa alla olika slags människor med olika bakgrund och värderingar. Det har jag dessvärre inte gjort. På gymnasiet bråkade min klass var och varannan dag om allt möjligt, men framförallt om politik och feminism. Vi höll absolut inte med varandra och jag kunde i stunder bli helt förtvivlad. Jag förstod inte hur någon inte kunde dela vad som för mig var helt fundamentala värderingar. Men jag lärde mig av det. Jag lärde mig av att vara frustrerad och att alltid vara tvungen att argumentera för min sak. Jag utvecklades av att det alltid fanns någon som ifrågasatte och utmanade mig. ”Simma eller dö” kanske inte alltid är det mest behagliga mindset man kan ha, men det tar en onekligen framåt.
I en diskussion bör det inte vara en fråga om vad man vågar och inte vågar säga. När alla sitter och håller inne på sina kontroversiella åsikter för att bara vädra de som accepteras av gruppen kommer vi aldrig någonstans i de frågor som faktiskt spelar roll. Istället trampar vi vatten för att ingen vågar säga något som faktiskt skulle kunna leda till en debatt. Fallhöjden är alldeles för hög för att säga något kontroversiellt. Det kan leda till att man blir helt utestängd från framtida diskussioner istället. Då är det bättre att tiga, le och nicka så att man åtminstone får en plats vid bordet.
Känslan av att gruppen är ense kan vara skön i stunden men när denna känsla av enighet bygger på en rädsla för att bli skambelagd för sina åsikter och utestängd helt är den allt annat än fruktsam. Diskussion och debatt är vad som driver oss framåt. Trots detta råder en konsensuskultur på universitetet där vi helst av allt vill kunna klappa varandra på axeln och säga ”jag håller helt med”.
Detta leder till helt förödande konsekvenser senare i arbetslivet. Sverigedemokraterna är ett parti som analyseras på seminarium istället för att vara representerat bland studenterna. Trots att vi studenter lär oss allt det finns att veta om högerextremism i teorin möts vi aldrig av något som ens kommer nära i praktiken. Jag är säker på att det finns studenter som delar i alla fall vissa av Sverigedemokraternas värderingar. Tron på att vissa åsikter helt enkelt inte existerar på universitetet snuddar på verklighetsfrånvänd.
Vi myser med varandra på seminarium och tycker att vi är så duktiga och smarta allihopa, det är så trevligt att hålla med och bekräfta varandra. Samtidigt växer sig företeelser som högerextrema åsikter allt starkare på annat håll, utanför vår mysiga lilla sfär och när den möter oss i det verkliga livet blir det en käftsmäll.
Precis som när Sverigedemokraterna inte bjöds in till debatt av resterande riksdagspartier avfärdas avvikande åsikter från universitetet. Universitetet som är till för att förbereda oss för ett framtida arbetsliv där man kommer träffa folk med olika bakgrund och olika sätt att se på världen. Men konsensuskulturen leder till att vi avfärdar meningsmotståndare istället för att bemöta dem, eftersom vi helt enkelt inte är vana vid att ha dem där.
Att sträva efter åsiktsmångfald och ett öppet debattklimat är mer gynnsamt än att låtsas som att alla håller med varandra. När alla är ense om frågor som annars är vattendelare har något gått fel. Tröskeln har blivit för hög, den som inte når upp stängs ute och resten faller in i ledet. Vi bör snarare sikta mot att sänka tröskeln så lågt som det bara går. Jag menar inte att den ska ligga ner, men fler bör frias än fällas när de vill ta sig in i debatten. Efter det är det bara att fortsätta debattera, och med det fortsätta simma.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ingrid Norén, Skribent
