År 1999 blev Sverige det första landet i världen att förbjuda köp av sexuella tjänster, men inte att sälja dem. Utbildningsdepartementet meddelade i början av februari i år att sexualundervisningen i skolan byter namn från “Sex och samlevnad” till “Sexualitet, samtycke och relationer”. Detta bland annat för att läroplanen ska bidra till att skapa en samtyckeskultur bland unga. Sex ska bygga på ömsesidig frivillighet och sexuella trakasserier får på inga villkor normaliseras. För bara hundra år sedan var den allmänna föreställningen något helt annat, eller?
Under den första delen av 1800-talet skedde en kraftig ökning av könssjukdomar i Sverige. Tiden utgjordes också av föreställningar om att mannens så kallade sexualdrift och sexuella behov antogs vara av naturlig karaktär och därmed även rättfärdig att fullgöra. Männen skulle inte kunna styra samhället om de inte fick ligga; en försummad tillgänglighet till sex innebar en avskräckande och rubbad samhällsordning. För att behålla disciplinen blev lösningen på problemet prostitution och på så vis blev såväl tillgängliga som friska kvinnor en nödvändighet. Den rådande accelerationen av könssjukdomarna hade ingenting med mannen att göra, utan det var blott kvinnan som ansågs vara den ursprungliga smittkällan.
År 1838 blundade myndigheterna och lät upprätta två kommunala bordeller i Stockholm, trots att dessa var förbjudna enligt dåvarande lag. Detta med fördel till männens okontrollerbara sexualdrift och möjligheten till att kontrollera prostitutionen och spridningen av könssjukdomarna.
Bordellerna kunde trots förhoppningarna inte hålla könssjukdomarna under kontroll och eftersom kvinnorna var de enda att beskylla för dess spridning, infördes kontroller. På så sätt legaliserades även prostitutionen. Systemet kallades för reglementeringen och infördes år 1847 i Sverige och pågick ända fram till år 1918. Reglementeringen förstärktes år 1859 när en speciell kommission inom Stockholmspolisen fick i uppgift att se till att prostituerade kvinnor anmäldes till den fysiska Besiktningsbyrån.
Alla kvinnor som var prostituerade eller ansågs vara prostituerade (till exempel på grund av att de saknade fast anställning) skrevs in i Besiktningsbyråns register. Besiktningsbyrån var uppbyggd av både en polisiär och en medicinsk sektion. Den polisiära delen innebar en polisbevakning över de inskrivna kvinnorna, för att säkerställa att kvinnorna inställde sig på sina veckovisa, så kallade besiktningar. Besiktningarna, som var gynekologiska undersökningar, tog avdelningen för medicin hand om. Om kvinnan var smittad av en könssjukdom blev hon skickad till ett kurhus och de kvinnor som inte infann sig vid Besiktningsbyrån trots att de var inskrivna, kunde få straffarbete i upp till ett år.
Vad innebar det mer för en kvinna att bli anmäld till Besiktningsbyrån? Först och främst beslagtogs kvinnornas prästbevis (dåtida ID-kort), vilket omöjliggjorde att de kunde lämna staden. Det var förbjudet att vistas utomhus efter klockan elva på kvällen, vistas på vissa gator och gå fram och tillbaka i grupp eller stanna på en gata utan anledning. Kvinnorna fick inte försöka locka till sig uppmärksamhet genom rop eller visa sig i ett öppet fönster och de fick mot ingen förmodan härma medelklasskvinnornas klädsel. Allt detta för att skilja kvinnor från kvinnor och framför allt möjliggöra männens om än livsviktiga sexuella anspråk i kampen mot den ökade spridningen av könssjukdomar. Besiktningsbyrån och mannens övergrepp mot kvinnan gjorde henne till den skyldige; ett offer och förövare på samma gång.
Reglementeringen avskaffades år 1918. Anledningarna till detta var många och de var omfattande, med exempelvis rösträttskampen som en avgörande del. Bordellerna i Stockholm stängde ned redan något år efter att de hade öppnats. Detta var bland annat på grund av stora protester från arbetarklassens män som ansåg det orättvist att de inte hade råd att ta del av det som det andra männen fick. Det var en klassfråga då, och det är det än idag.
Trots en markant skillnad i lagstiftningen sedan tidigt 1900-tal och nutid, visar statistiken på att var tionde man i Sverige någon gång har köpt sex, där de flesta av köpen har gjorts utomlands. Medierapporteringen kring människohandeln belyser mer än sällan brottsoffrena än de faktiska förövarna och någonstans i bakgrunden finns fortfarande föreställningen om männens rätt till sex kvar.
Samtidigt har den liberala frågan om självägandeskap blivit en polariserad fråga i den feministiska debatten. Prostitution eller sexarbete? 1800-talets heterosexuella prostitution upprätthöll den traditionella könsordningen. Kvinnan var underordnad och straffades genom att ofrivilligt skrivas in till Besiktningsbyrån, som med hela reglementeringen och institutionaliseringen präglades av avhumanisering, förtryck och repression. Hon blev fälld och han gick fri. Dagens lagstiftning straffar omvänt den person som sitter i en maktposition och skyddar den person som befinner sig i prostitution. Utifrån ett liberalt perspektiv där “sexarbete” bör uppfattas som ett legitimt yrke och där självägandeskapet prioriteras just för att stärka kvinnors position, finns risken att dessa maktstrukturer förbises. Strukturerna har en materiell verklighet, men männens sexualitet som dominant och aktiv får ej normaliseras.
Historien om Besiktningsbyrån väcker mig lika mycket anstöt som den lämnar mig utan förvåning. Mäns våld mot kvinnor förekom då och det förekommer nu. Med prostitution som ett av världens äldsta förtryck går förändringen åt rätt håll, i åtminstone Sverige sedan 1900-talet och med en stor utveckling i lagstiftningen bara de senaste åren. Sexköpslagen kriminaliserar den som köper sexuella tjänster och samtyckeslagen styrker att det som inte är frivilligt är ett brott. Den nya svenska läroplanen ska genomsyras av samtyckeskultur. Ett ytterligare steg i kampen mot människohandeln är ett ökat rättsskydd för personer i prostitution och med det ett omfattande skyddsnät.
Tur är att staten inte längre uppträder som hallick, utan tvärtom. Att betala sig förbi samtycke fungerade då, men inte idag.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Julia Frisk, Skribent
