Om du som jag spenderar alldeles för mycket tid på sociala medier, så har du kanske sett hashtaggen #freebritney florera runt de senaste månaderna. Du kanske, återigen likt undertecknad, först log lite överseende åt den, för att sedan bli allt mer obekväm allt eftersom veckorna gick. Om så är fallet så kanske ni håller med mig om att New York Times dokumentär Framing Britney Spears inte bara var väntad, utan i själva verket ganska försenad. Dokumentären behandlar det förmyndarskap som Britney Spears placerats under sedan 2008, samt den rörelse som aktivt motarbetar det. Lyckas man se bortom det smått sensationalistiska och traumapornografiska formatet som många amerikanska dokumentärer präglas av, så får man uppleva en gripande skildring av hur en (super)stjärna faller.
Jag är egentligen född för sent för att ha upplevt den närmast benämnda hysteri som omgav Britney Spears i hennes glanstid, och jag har inte heller någon speciell relation till hennes musik (även om jag oundvikligen lägger till …baby one more time på var och varenda festlista som kommer i min väg – man är väl bara mänsklig?). Trots detta har frågan om hennes förmyndarskap väckt mitt intresse. Jag såg dokumentären kort efter att den blivit tillgänglig i Sverige, och något i den slog an en ton i mig. Oavsett vart man står i förmyndarskapsfrågan, om man nu tagit sig mödan att stå någonstans överhuvudtaget, så ter det sig svårt att förstå hur en vuxen kvinna med en aktiv karriär, flera företag i sitt namn och inga uppenbara fysiska eller psykiska funktionsvariationer inte kan anses vara en legal person. För precis så är fallet. Hennes liv, hem och ekonomi, faktiskt hennes själva person, har sedan 2008 stått under hennes fars mer eller mindre omsorgsfulla beskydd.
Fallet Britney Spears kan visserligen anses trivialt även om det är intressant. Jag har hört flera i min närhet beklaga sig över den brist på sysselsättning som måste prägla hennes fans tillvaro för att de ska ha så mycket fritid att lägga på demonstrationer och namnunderskrifter. Men för mig kom dokumentären och #freebritney-rörelsen att väcka större frågor, frågor om agens och autonomi, sjukt och friskt. För att ta ifrån en människa hennes rätt till självbestämmande borde väl inte vara en trivial sak?
Den västerländska historieskrivningen lider inte direkt av någon akut brist på exempel av individer eller grupper som ansetts vara oförmögna att rå sig själva. Begreppet autonomi har löpt som en röd tråd genom historien och har vävt en normativ ridå som uteslutit lika många som den inkluderat. Det har använts för att markera mänsklighet, eller snarare dess ideal, då det berövats de som inte räknats som mänskliga. Hysteriska kvinnor, koloniserade folk, förtryckta och marginaliserade grupper, listan på exempel fortsätter i all oändlighet. Rätten till självbestämmande över sig själv och sitt öde verkar alltså vara centrala delar i diskussionen om vad det innebär att vara människa.
Jag försöker verkligen inte argumentera för att Britneys förmyndarskap ska likställas med den totala avsaknad av rättigheter och agens som präglat tillvaron för ovannämnda exempel. På många sätt är hon väldigt priviligerad även om hennes liv och kändisskap verkar ha varit långt ifrån idylliskt. Vad jag dock vänder mig emot är den tendens att avfärda hela ämnet och de fullt rimliga frågor som väckts på den enda grunden att dokumentären råkar handla om en popstjärna. Visserligen är hon långt ifrån den mest utsatta, och visst finns det problem med att göra en rik, vit cis-kvinna till informell galjonsfigur för en fråga som är så kopplad till klass, etnicitet och sexualitet. Dock är hennes fall ett perfekt exempel på maktmissbruk, och hur det ofta underbyggs med en retorik som går ut på att ogiltigförklara en människas rätt till självbestämmande.
Kanske kan #freebritney-rörelsen, med hjälp av den enorma uppmärksamhet en superstjärna oundvikligen genererar, användas som hävstång för faktisk, progressiv förändring av ett system som tillåter en sådan oetisk användning av lagen? Framing Britney Spears belyser denna möjlighet, och understryker det veritabla stridsropet att det amerikanska rättssystemet borde, som en stor man en gång uttryckte det, “leave Britney alone!”
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Linnea Falk, Skribent
