Foto: Unsplash @shiebi
Illustration: Victoria Källström
Det tog mig tjugoen levnadsår att komma fram till denna insikt. Tjugoen långa levnadsår passerade innan jag tog del av den lärdom som, förmodligen, kommer vara av allra störst betydelse under min tid här i jordelivet.
Jag har länge strosat runt med huvudet bakom en slöja av falsk romantik. Jag har länge och ömt närt en dröm om en kärlek som är storslagen, långvarig och äkta. En dröm som sagt mig att nyckeln till den sanna lyckan är ömsesidig betagenhet. En dröm som nu är död. Jag har blivit äldre och lärt mig skilja på det ena och det andra – jag vill inte vara kär, jag vill bara att någon ska vara kär i mig!
Mina vänner och jag talar ofta om kärlek. Vi talar om hur jobbigt det är, hur ont det gör, med känslor som inte är besvarade. Vi talar om hur fruktansvärt dränerande det är, att ha ett förhållande med någon vars engagemang gång på gång misslyckas att leva upp till ens förväntningar. Vi talar om det värsta tänkbara: att bli dumpad. Vi talar om hur hjärtskärande det är, när man sakteligen inser att man inte längre är kär i sin partner.
Mina vänner och jag talar ofta om kärlek. Endast vid ett mycket begränsat antal tillfällen talar vi om hur härligt det är. Hur underbart det är när en själv och den man håller av hyser exakt lika starka känslor för varandra, lever i en stabil tillvaro tillsammans och är lyckliga. I den stora livserfarenhet som mina tjugoen år hittills givit mig ingår definitivt att vara kär; mer än en gång. “Underbart!”, tänker ni. Men då ska jag delge ytterligare en av mina många lärdomar: underbart är kort.
Givetvis förekommer stunder av ren och skär lycka. Eufori. Fjärilar i magen. Som när man var fjorton och ens klasskompis två år äldre granne sa att man var snyggast på festen. När man var sjutton och ens pojkvän sa “jag är så jävla kär i dig” för första gången. Eller som när man var tjugo, och killen man trodde man sumpat det med totalt plötsligt hör av sig och visst vill ses igen.
Jag märker att jag själv bara av att skriva det här börjar längta efter fler liknande upplevelser. Ett försiktigt pirr i magen uppenbarar sig. Men app, app, app! Där sätter jag ned foten för mig själv. Dessa stunder är underbara, det råder det inga tvivel om. Men lägg märke till att det rör sig om just en stund. De är inga varaktiga tillstånd. Att vara kär kan emellertid vara det. Men det förebådar icke att tillståndet är eftersträvansvärt – tvärtom skulle jag påstå.
När vi får vår kärlek bekräftad rusar endorfinerna. Man känner sig nästan hög. Men även om man tecknat vår tids vanligaste form av muntligt avtal – ett förhållande – har man ingen garanti på att ens käresta kommer älska en för all framtid. Den kan ju gå och bli kär i någon annan! Kanske träffar den någon kurskamrat som inte bara är snyggare än dig utan också har större intellekt och fler gemensamma intressen. Eller, vilket faktiskt är ännu värre, upphör den bara att vara kär i dig, utan vidare. Det är ingen annan som varit mer förnämlig än du, utan alternativet att vara ensam lockar helt enkelt mer än att vara med dig. Fyfan, jag ryser av bara tanken.
Och även om drömscenariot skulle uppfyllas; att båda är och i all oändlighet kommer att vara kära i varandra, innebär det inte ett problemfritt liv. Nej, känslor är lustiga företeelser som kan vara svåra att styra över. Du kan vara kär i en person trots att den behandlar dig illa. Den kan vara elak och göra dig ledsen, men ändå fortsätter ditt hjärta slå dubbla slag i dennes närvaro. Ni kanske inte ens har roligt ihop längre; din partner vill bara kolla på långa dokumentärer om USA:s ekonomiska utveckling medan du vill spela sällskapsspel. Men trots det kan du inte föreställa dig ett liv utan saten.
Kort sagt: det är fruktansvärt att vara kär. Jag har varit det och skulle inte önska min värsta fiende att behöva gå igenom det. Att någon är kär i en, å andra sidan; där snackar vi trevligheter. Att en person är kär i en är den absolut största bekräftelse man kan få. Tänk att någon är kär i just dig. Det existerar nästan åtta miljarder andra människor samtidigt men ändå väljer den här personen dig över alla andra. Bry dig inte om ifall det eventuellt är jobbigt för den nerkärade, på grund av att du är taskig eller, rent krasst, inte kär tillbaka. Du är dennes utvalda och det är allt som krävs för att uppnå både värdighet och respekt.
Somliga menar kanske att det här låter destruktivt. Att det är farligt att placera hela ens värde som människa i händerna på en annan person. Men säg mig då, vilken annan typ av bekräftelse är av samma kaliber? Vilken annan bedrift kan möjligen mäta sig med den att du vunnit över åtta miljarder andra människor? Absolut, man kan motta beröm av sin chef för att man gjort bra ifrån sig på jobbet, eller få uppskattning av sina vänner för att man varit ett bra stöd. Men detta har ju inte att göra med ditt inre väsen, utan med din prestation. Tänk att någon kan älska dig bara för att du är du. Bara för att du är så himla gullig när du tar av dig glasögonen och kliar dig i ögonen, eller på grund av hur dina näsborrar fladdrar när du skrattar.
Stopp i lagens namn! Håller du, precis som jag, återigen på att sväva iväg till längtans farliga områden? Nu tar vi ett djupt andetag och försöker tillämpa ett utifrån-perspektiv på spektaklet. Låt mig hjälpa dig att konkretisera dina tankar: du vill inte vara kär själv, du vill bara att någon ska vara kär i dig. Detta är en enorm skillnad och därav en viktig distinktion att göra. Det förstnämnda är en livsfarlig fälla som är mycket knepig att ta sig ur. Det andra alternativet är däremot eftersträvansvärt då det är det enda sanna beviset på att du duger.
Givetvis kan man känna lite medlidande om det nu, i bästa fall, är så att man själv inte hyser ömsesidiga känslor för den som är kär i en. Precis som man kan ömka sig över alla som smärtar av olika anledningar, kan man göra det även för denne. Har man riktigt mycket empati kanske man till och med önskar den att den en dag ska slippa bära den obesvarade kärlekens tyngd. Måhända upplever du nu en sekunds förvirring, men låt mig föra dig tillbaka på banan. Kärlek, liksom alla känslor, är flyktiga och svårbegripliga – men om du inte är kär i denna hypotetiska person gör det ju dig inte illa om denne efter ett tag slutar vara kär i dig. Då är det bara att hålla tummarna för att perioden du har framför dig av att vara icke-kärad i är kort och att någon annan stackare snart faller offer för din ljuva charm.
Det tog mig tjugoen levnadsår att komma fram till denna insikt. Tjugoen långa levnadsår passerade innan jag tog del av den lärdom som, förmodligen, kommer vara av allra störst betydelse under min tid här i jordelivet. Jag hoppas att även du kommer bära med dig den framöver. Bort med den falska romantikens slöja! Jag vill inte vara kär, jag vill bara att någon ska vara kär i mig!
