Bild: Agnes Bengtsson
När jag tänker på havet tänker jag på gud. Jag tycker att de två fenomenen är likvärdiga i sin orimlighet. Havet är så himla stort. Det vet vi ju. 70% av jordens yta är hav. 95 % av havet är outforskat. Låt oss svindla inför den siffran ett tag. Jag tänker ofta på det, när jag är i havet, och när jag inte är i havet. Fötterna kommer aldrig kunna nå hela havets botten. Det outforskade känns hotfullt. Jag tror att jag vill veta vad som rör sig där nere under ytan. Men, hittills har människan hittat en krabba som kan bli längre än tre och en halv meter, en bläckfisk som kan väga tvåhundra kilo och en haj med trehundra tänder. Jag mår inte alls bättre av att vara i havet när jag tänker på vad som finns på botten. Jag vill nog helst vara ovetandes.
Jag längtar alltid. Ofta tillbaka, till när vi inte ville utforska havet. Ibland längtar jag efter exakt det ögonblicket jag finner mig i. Längtar till att det ska hända igen, att få känna samma känsla igen. Jag längtar nästan aldrig till framtiden, kanske för att min fantasi inte är den livligaste. Det enda jag förmår att tänka om framtiden är att jag önskar att den blir mer som det var förr. Längtar efter en svunnen tid. Varje gång jag gör ett försök att diagnostisera denna känslan får jag samma resultat. Jag längtar efter ett lugn. Ett lugn som finns i en tid där strävan efter kunskap inte fanns, “så du menar 4000 år före kristus?” frågar min kille. Jag förstår att detta samhälle kanske aldrig existerat. Den tiden jag tänker mig är en tid av aktiv gudstro och färre åtaganden. Det kanske är ett påhitt från min sida som inte har någon förankring i något som någon gång varit verklighet. Människan är kanske till sin natur kunskapstörstande. Problemet ligger i att människan också söker en harmoni. Harmoni är ouppnåeligt när det alltid finns mer. Och att njuta av den ständiga kampen efter mer omöjliggörs av att harmoni aldrig kommer infinnas. Det är så vi lever det lilla livet: med en oändlig att-göra-lista och en osann idé om att när allt är avbockat är vi klara.
Allt fler är utbrända, deprimerade, hemmasittare. Det vet vi ju. Och ingen är någonsin förvånad. Det pratas om att denna utveckling är väntad, att sättet tillvaron är konstruerad möjliggör detta. Jag är inte heller förvånad, för jag finner mig i denna konstruerade verklighet. En verklighet som är en vardag av tävlan. Jag tävlar om att vara effektiv, hinna allt och njuta mest. Klämma in att dricka öl så ofta som möjligt, läsa allt det senaste, plugga bäst, träna ofta, laga vacker mat, hinna vila framför HBO, sova en rimlig mängd timmar, ha ett instagram-vänligt ansikte. Jag är indoktrinerad i multitasking-kulturen, som nästintill utmärker min generation. När jag tar en dusch lyssnar jag igenom min senaste daily-mix på spotify, när jag diskar spelas ett avsnitt av någon tv-serie som jag är lagom intresserad av i bakgrunden, jag somnar till podcastavsnitt. Jag minns inte senaste gången jag promenerade utan hörlurar inkopplade. I skrivande stund har jag Sveriges Radios toppnyheter på, och byter maniskt flikar på datorn, så att jag kanske hittar något att shoppa. Den enda gången jag kommer ifrån detta är utomlands, det är utomlands eftersom jag bara går i kyrkan utomlands. I kyrkan(eller mosken, eller templet eller var det nu är) känns det opassande att fippla med mobilen. Jag slår mig alltid ner på de slitna träbänkarna. Det är enda gången jag kan sitta i tystnad. Enda gången jag kan varva ner. När jag gör det är det också enda gången jag känner efter. Jag (eller vi?) distraherar oss med alla möjlig sinnesintryck för att inte känna efter. Det är inte meningen, att distansera mig från mig själv, det är bara rutin. Men så fort jag får lite tid med mig själv är det så fint. Det finns inga tankar på hurvida mitt ansikte är instagram-vänligt eller inte, bildningskomplex verkar så oviktigt och vad som finns på söderhavets botten rör mig inte.
Så, när jag längtar tillbaka längtar jag efter Gud. Det märkligaste med min Gudslängtan är att jag inte är troende, jag skulle nog kunna gå så långt som att benämna mig själv ateist. Trots detta hoppas jag på Gud. Tanken är att om Gud finns, eller om jag faktiskt hade trott på Gud, hade jag inte behövt tänka på vad som rör sig på havets botten. Livet hade alltid liknat besök i kyrkan. Jag hade kunnat gå runt i mitt lilla liv utan den oändliga att-göra-lista. Allt skulle inte ligga i mina och mänsklighetens händer, vi skulle slippa utforska mer, det hade funnits en plan oberoende av hur mycket vi vet om vad som finns under havets yta. Jag hade kunnat lämna över den jag är till en harmoni. När jag tänker på havet tänker jag på Gud. De två fenomenen är helt olika, men lyckas ändå representera människans svårighet att hantera motsägelsefulla principer och viljor. Jag gillar båda fenomenen lika mycket, men jag hatar kombinationen av de två.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Agnes Bengtsson, Skribent
