Bild: Afif Kusuma / Unsplash
Efter en lång parentes har vi återigen två distinkta block i svensk politik. På ena sidan finner vi regeringen, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänstern. På andra sidan har vi oppositionspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna. Återgången till blockpolitik har också medfört att svensk politik nu präglas av en tydlig skiljelinje i de så kallade kulturfrågorna. I förlängningen kan detta komma att göra valet 2022 till det mest polariserande någonsin.
Från att allmän rösträtt infördes har svensk politik huvudsakligen präglats av en ekonomisk höger-vänster kontlikt. Socialdemorkaterna och VPK utgjorde ett vänsterblock, och Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet ett högerblock. I grova drag gick det att positionera partierna i blocken genom att ställa en fråga som “Är skatten för hög?” När riksdagsvalet 2022 närmar sig är inställningen till skatter inte längre en självklar indikator på vilket parti som tillhör vilket block. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna lär ju såklart svara nej. Och Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet lär svara ja. Men Miljöpartiet och Sverigedemokraterna då? Här är det inte längre lika självklart, de två partierna tycker lite olika beroende på vilken skatt det handlar om. Som den observanta läsaren kanske märkt är även Centerpartiet, kanske det parti som står längst till höger i frågor om skatt och företagande, nu indirekt en del av ett Socialdemokratiskt regeringsunderlag
Miljöpartiet och Sverigedemokraterna representerar på många vis också var sin nutidsfråga som inte var relevant på samma sätt under 1900-talet: klimatet och invandringen. Vidare kan de två partierna ses som renodlade varianter av kulturkrigets två sidor. Ett parti står för mjuka värden, humanism och klimat. Ett annat står för ordning, hårda tag och nationalism. Samma skiljelinje har även börjat påverka rikspolitiken allt mer. Den tidigare nämnda skattefrågan måste idag kompletteras med en kulturfråga för en tydlig bild av partiernas blocktillhörighet.
Kulturfrågorna har visat sig vara extra polariserande längs en för svensk politik ny skiljelinje: killarna mot tjejerna. Med undantag av Kristdemokraterna får alla partier i högeroppositionen fler röster av män än av kvinnor. Samma faktum stämmer för nuvarande regeringsunderlag, som är långt populärare bland kvinnor än bland män. Den som gissar att de två partier som har flest manliga respektive kvinnliga väljare är Miljöpartiet och Sverigedemokraterna har helt rätt. Sverigedemokraterna fick exempelvis 26,9% från männen, och bara 10,8% från kvinnorna, enligt SCBs undersökning. Vidare får samtliga partier i högeroppositionen högre förtroende av män än kvinnor, och vice versa. Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi, får mer än dubbelt så höga förtroendesiffror från kvinnor som från män.
Vad innebär då denna nya underliga skiljelinje för politiken i Sverige? För det första kan vi komma att få se ännu mer av den senaste tidens politiska markeringar mot meningsmotståndare, i syfte att egga och mobilisera den egna sidan. “Hur kan Märta Stenevi säga att hon tillhör en klan!?” eller “Om oppositionen stoppar Magdalena Andersson stoppar de Sveriges första kvinnliga statsminister!” Sådana här påståenden har egentligen inte särskilt mycket med sakpolitik att göra, men tar ändå allt mer plats i debatten när nya konfliktlinjer uppstår. För det andra kan debatten komma att polariseras ytterligare: oddsen blir högre om sidan du inte tillhör målas upp som ond, oanständig, och kanske till och med som ett hot mot demokratin. Det återstår att se om 2020-talet blir kulturkrigets tid i Sverige. Vad som dock är tydligt är att partierna nu måste förhålla sig till nya skiljelinjer.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Julius Jönson, Skribent
