Bild: Hilda Molin Oliv
För några veckor sedan gick jag på stan, så som man ofta gör. Jag var tankspridd, så som man ofta är, men plötsligt fångade något i periferin min uppmärksamhet. Det var en lapp uppsatt på ett elskåp. Lappen var ett klassiskt A4-ark med små lappar med telefonnummer på längst ner som kunde dras av, sådana som vanligtvis brukar ha nummer till ett barn som vill vara hundvakt eller till någon som vill klippa ditt gräs. Den här gången var så inte fallet.
Högst upp på arket var en bild av en ung blond tjej. Intill bilden stod de uppmärksamhetsframkallande orden “SINGLAR, SE HIT!”. Lappen var en dejtingannons. Föremålet för den möjliga dejtingen var 32-åriga Amanda Romare. Jag läste vidare, och fick veta att halva Malmö bestod av killar som hade dumpat henne. Att det här var ett sista tappert försök att finna kärleken. “Coolt!”, tänkte jag, att hon vågar göra något så läskigt. Jag återvände till min tankspriddhet och promenerade vidare, men det skulle inte vara sista gången jag såg Amandas lapp.
Plötsligt var hela Lund tapetserat med dem. Det var omöjligt att gå till skolan, att gå och handla, ja, att gå någonstans över huvud taget utan att se de iögonfallande dejtingannonserna. “En sån ska jag sätta upp åt dig” skojade min kompis, “det gör du fan heller” sa jag. Ärligt talat kan jag inte föreställa mig något värre. Jag antar att det var därför jag blev så imponerad av Amanda när jag såg lappen för första gången, att hon vågade.
Jag såg dejtingannonsen så ofta att jag snart inte längre märkte den. Den var en papperslapp i mängden, inklämd bland spexplanscher och politiska budskap. Jag hade nästan glömt bort den när jag gick förbi bokaffärens skyltfönster. Där, i kulörta bokstäver på framsidan av en rosa bok, stod det: HALVA MALMÖ BESTÅR AV KILLAR SOM DUMPAT MIG. Åh Amanda, tänkte jag, vad smart du är. Genom sina dejtingannonser lyckades hon göra sin boktitel känd innan den ens kommit ut i butiker, hon hade lyckats göra mig (som vanligtvis alltid väntar på pocketversionen) tillräckligt intresserad för att jag skulle springa in i affären och köpa boken på direkten. Dagen innan CSN till och med.
När jag kom hem satte jag mig ner i min fåtölj och läste, oj vad jag läste. När jag insåg att klockan slagit sent och att jag borde lägga mig hade jag läst 100 sidor i rad. Det var något med Amandas berättelse som gjorde att jag ville veta mer. Jag ville veta vad hon gått igenom för att skrapa ihop nog med mod för att täcka hela Lund med dejtingannonser, vad en människa behöver gå igenom för att göra något så utlämnande.
Jag är inte helt klar med boken än, men jag kände att jag behövde skriva om den. Jag har tänkt mycket på Amanda under tiden jag läst den, hon har funnits i mina tankar i mataffärskön, på väg till skolan och när jag diskar. För under bokens gång har jag fått svar på vad som ledde till dejtingannonsens uppkomst, jag har fått ta del av den frustration som bubblat upp i Amanda. Frustrationen av gå på dejt efter dejt men att aldrig lyckas ta det vidare, frustrationen som leder till att hon skickar desperata SMS sent på natten till killar hon inte ens gillar.
Jag har tänkt mycket på Amanda, och jag kommer nog fortsätta tänka mycket på Amanda. Nu ska jag sätta mig och läsa klart boken. Jag har ingen aning om hur den kommer sluta, men jag vet att jag hejar på henne.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Hilda Molin Oliv, Skribent
