Bild: Unsplash / Elisa Calvet B.
Jag älskar att köpa böcker, och jag älskar att läsa dom. Men oftast gör jag bara det första. Tar mig till akademibokhandeln och väljer lagom noga ut en bok som jag i stunden faktiskt är innerligt motiverad till att läsa. Men när jag kommer hem används boken efter några sidors håglöst läsande bara som en inredningsdetalj.
Det är nog lite klyschigt att göra så? Jag tror verkligen inte att jag är ensam om detta ekonomiskt osunda mönster. Att fylla ett hem med böcker är så fint, men om böckerna är olästa är det bara töntigt. Behovet av att äga böcker ligger nog dels i att man vill vara “en person som läser mycket”. Men också (iallafall för mig) i önskan att behärska språket. Orden är viktiga. Inte bara för att få fram en poäng eller en kontenta. Språket är så mycket mål men används nästan bara som medel. Det har blivit allmängiltigt, och det kanske inte är så konstigt med tanke på dess vardagliga karaktär. Vi pratar varje dag, skickar sms och läser kurslitteratur. Brukar språket för att få fram just en poäng eller en kontenta, som ett nödvändigt ont.
Det jag inte förstår är att om språket används så mycket, borde det inte vara viktigare för oss? Jag menar att vi klär oss i våra ord. Jag tror språket är den starkaste identitetsmarkören som finns. Den enda anledning till försummelse av språket jag kan komma på är att vi läser för lite. Läser för lite skönlitterärt menar jag då. När det händer så får man inte en chans att öva på språket och brukandet av orden. Skönlitteraturen har (iallafall i mina sammanhang) ersätts av facklitteratur och prosa. Tanken är (tror jag) att man vinner något på facklitteraturen, kunskap och bildning. Det verkar vara helt bortglömt att det finns vinning i romaner och lyrik. Här får man istället emotionella värden. Man får lära känna sig själv och får en chans att förstå andra. Och framförallt får man språket.
Jag kan inte beskriva det, för jag har inte läst tillräckligt mycket, men språket har en kraft. Och det närmaste vi någonsin kommer komma att beskriva någonting, en känsla, en upplevelse, eller sig själv. Man är sitt språk. För det är ändå så, att dessa ord som jag skriver nu, är mina. Och om dom är mina är de också en del av den jag är. Och då förstår jag inte varför det inte är livsviktigt att hålla dom vid liv och lära sig att göra mer med sin ord.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Agnes Bengtsson, Skribent
