Illustration: Victoria Källström
Min bokhylla är full av böcker. Hemma hos mina föräldrar har jag ännu fler. Jag skickar efter stora paket på bokrean varje år. Köper en klassiker var gång jag går in på Erikshjälpen. Ser böcker i kompisars hyllor och utbrister “åh, kan inte jag få låna den?” Får av samma kompisar travar med böcker som de läst och nu verkligen tycker att jag också måste göra.
Jag gillar att läsa. Visst gör jag det? Visst är det en sån tjej jag är – en tjej som läser?
På sistone har jag börjat ifrågasätta detta. Att läsa är något jag alltid har gjort; ända sen i lågstadiet då jag varje dag släpade mina tegelstenstunga Harry Potter-böcker till och från skolan. Jag har genuint tyckt om det – jag brukade jag böna och be mina föräldrar om att få läsa några sidor till när de sa att det var dags att sova. Men nu då? I allt större utsträckning känner jag att det snarare handlar om att jag gillar bilden av att vara en läsande person, än att faktiskt läsa.
Som ni säkert förstår handlar det inte om att läsa vilka böcker som helst. Om jag skulle läsa Harry Potter idag skulle jag inte känna mig särskilt cool; det är en barnbok som handlar om en fantasivärld där en 11-årig pojke slåss mot onda trollkarlar. Valfri bok av Dostojevskij däremot – då snackar vi någonting annat. En person som läser Brott och straff (jag i somras) är kulturell, uppskattar konsten i skrivandet, är tålmodig och världsvan.
– Det är iallafall vad jag hoppades att de snygga killarna på tunnelbanan tänkte när de såg mig som varken lyssnade på musik eller scrollade på mobilen, utan satt och läste. Kanske rentav lite mystisk, för att jag hade tillgång till en värld som de inte hade – den litterära världen.
Jag misstänker att många av mina vänner är likadana. Vi skojar om att vi är pretto – om att vi avgudar Knausgård och citerar Karin Boye. Beteendet är således inte utan självdistans, men frågan är kanske i själva verket om vi distanserar oss för mycket från det? Vi gillar bilden av att vara personer som läser så mycket att vi inte vill att någon ska förstå hur mycket vi gillar den. Först då blir det töntigt.
Detta koncept, att göra någonting för att man tycker om hur det får en att framstå mer än själva genomförandet av aktiviteten, går givetvis att urskilja även i andra sammanhang. Som att fjällvandra, dejta eller gå på museum. Jag vill vara en sval och intellektuell tjej som kan gå runt tyst i timmar på Moderna museet i Malmö och supa in konsten, gå på en dejt på kvällen som jag finner intressant för stunden men inte bryr mig särskilt mycket om och någonstans däremellan planera sommarens tur längs Kungsleden.
Vi vill passa in och bli omtyckta. Det gäller med all sannolikhet även större beslut, val av utbildning exempelvis. Hade jag pluggat samma sak om jag inte brydde mig om vad folk skulle tänka när jag berättade det? Hade jag ens pluggat i Lund eller gör jag det för att det är ett anrikt universitet med hög status?
Om jag tillåts vara diplomatisk mot mig själv så tror jag att jag både gillar att läsa och gillar bilden av mig själv som en läsande person. Jag gillar att läsa om andras liv, tankar och känslor. Jag tror att det vidgar mina perspektiv och utvecklar mitt ordförråd. Jag gillar också det jag tror att folk tänker när de ser mig på Patisseriet med en pocket i handen. Men skulle jag helt släppa tyglarna om min image och bara gå helt på lust skulle jag förmodligen spendera merparten av dagarna med att kolla på Suits, äta pasta och gå på promenader. Möjligen teckna lite och skriva lite när jag kände för kreativt utlopp. Läsa lite för avslappning på kvällen.
Jag säger inte att det här beteendet är fel. Det är dessutom väldigt svårt att veta vad som ligger bakom att man gillar det man gillar, gör det man gör. Det viktigaste i slutändan är trots allt att man känner sig tillfreds med sin tillvaro. Jag menar bara att om det man helst av allt vill göra är att kolla på serier kanske det är mer värt att göra än att läsa fem kapitel till. Låt en kvinna leva. Låt en tjej kolla på netflix.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Victoria Källström, Skribent
