Bild: Unsplash / Rob Curran
I min tidiga tonår strök jag och mina kompisar ofta runt på Heden i Göteborg under Gothia Cup. Den höga koncentrationen av jämnåriga från världens alla hörn under denna sommarvecka varje år var fascinerande. Mina vackra kompisar hade svansar av dreglande pojkar efter sig. De slängde med sina långa blonda hår och världen stannade upp. Dröser av fotbollsspelare testade lyckan och gjorde allt för att sno åt sig en kyss av dessa exotiska varelser. I bakvattnet hasade jag efter. Med stora ögon. Uppslukad av skådespelet som pågick framför mina ögon. Ett sting av avundsjuka kändes i bröstet. Ingen gav mig så mycket som en blick. Vad gjorde jag för fel?
Idag, nästan ett decennium senare, förstår jag att mycket av det som pågick under denna magiska vecka på Heden var övergrepp. Händer innanför kläder och nyp och daskningar i förbifarten. Snodda kyssar utan så mycket som en tanke på samtycke. Även om vi mellan oss i kompisgruppen suckade åt killarna och gav en arg blick, sögs vi också in i spelet. Tidigt hade samtliga av oss insett att bekräftelsen pojkarna gav var livsviktig. Att betraktas som attraktiv och sexig är sorgligt nog lika viktigt som valuta för trettonåringar som för vuxna. Den manliga (pojkiga) blicken dömer hårt. Trots obehaget av att känna främmande händer på sin kropp, smakade också segern av att anses åtrådd nog ljuv. Min brist på samtyckeslösa kyssar blev vansinnigt nog mitt problem. Jag var inte attraktiv nog att utsättas för övergrepp.
Nyligen befann jag mig för första gången på flera år i publikhav. Det var trångt och svettigt. Samtidigt som musiken drog igång var det så pass tight att det var svårt att skönja vilken lem som tillhörde vem. Det var omöjligt att urskilja vems andedräkt jag kände i nacken och vems framsida som tryckte mot min baksida. Ett starkt obehag sköljde över mig. Känslan av att ha okända människors kroppar tryckta mot min och omöjligheten att kontrollera min omgivning ökade risken för sexuella trakasserier markant. Precis som en klar majoritet av världens kvinnor slutade inte trakasserierna så fort jag lämnade Heden som barn, utan har följt mig genom livet. Jämnåriga klasskompisar, chefer, främlingar och bekanta. På klubbar, arbetsplatser, fester och i det offentliga rummet. Ständigt finns risken att män tar sig friheter. Pandemin hade, utan att jag noterat, på många sätt minimerat risken för övergrepp i vardagen. Missförstå mig rätt, kvinnans farligaste plats är hemmet och förövaren är ofta någon offret känner. Men utan klubbar, folksamlingar och fester minskar risken för ovälkomna händer. I mitt hem kan ingen vilt främmande man i förbifarten på väg till baren ta sig friheten att klämma och känna.
I publikhavet väcks år av minnen av sexuella trakasserier åter till liv. Jag har inte en chans att freda mig om någon av alla människor runt mig bestämmer sig för att passa på att röra mig utan mitt samtycke. Det är på ren svenska jävligt obehagligt. Men den rena känslan av obehag väcker också stolthet. Vuxenblivandet har någonstans på vägen åtskilt känslan av att känna sig åtrådd från känslan av övergrepp. Inte för att jag på något sätt står ovan den manliga blicken, men för mig var detta en personlig seger. En feministisk seger. Den minsta av segrar. Men ändock en vinst.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Bianca Raffone, Skribent
