Bild: Unsplash / Tingey Injury Law Firm
Det var egentligen inte meningen att jag skulle påbörja en kandidat i statsvetenskap. Eller, inte meningen och inte meningen, det var inte ett val jag gjorde. Till skillnad från många av Panoramas läsare vaknade jag inte en dag, gick in på antagning.se och sökte in till Pol.kand, PPE eller Freds- och konfliktprogrammet. Allt började med en fristående kurs i statsvetenskap.
Planen var tydlig. Jag hade bott utomlands ett år efter studenten, pandemin var i sin vagga och ingen visste hur länge den skulle pågå. Jag vågade inte chansa på att den snart skulle vara över (smart val), jag vågade inte riskera att bo kvar utomlands och hamna i en till lockdown. Därför bestämde jag mig för att börja plugga. Jag gick samhällsvetarprogrammet på gymnasiet, och har alltid tyckt ämnet varit intressant, så valet var enkelt. Flyttlasset bar av mot Lund, och jag började läsa Stats A. Planen var alltid att se vad som hände, att avvakta tills pandemin var över och sedan flytta utomlands igen. Ett och ett halvt år senare är pandemin inte över, och jag läser min tredje termin i Lund. Missförstå mig rätt, jag är inte kvar enbart på grund av pandemin. Jag är kvar eftersom jag skapat mig ett liv, jag har skaffat vänner och en lägenhet. De nittio högskolepoängen kom på köpet.
Eftersom jag pluggade en termin innan jag flyttade till Lund har jag nu endast två terminer kvar, sedan är den min: den eftertraktade kandidaten. När jag insåg att mina planer hade ändrats, att jag blev kvar i Lund, så blev den mitt nya mål. Jag skulle läsa klart kandidaten, stå med tårfyllda ögon på min examensceremoni och sedan ta mitt pick och pack och flytta utomlands. Två terminer är inte en lång tid, jag kunde nästan känna lukten av C-uppsatsen. Även om jag verkligen gillade Lund såg jag fram emot friheten som en examen skulle föra med sig. Den var ett bevis på att ha åstadkommit något, en naturlig anledning att lämna Lund, att flytta utomlands igen. Det var inte längre pandemin som höll mig kvar, det var kandidaten.
Med så lite tid kvar tills jag fick göra det jag ville, så förvånade jag till och med mig själv när jag i november klickade mig in på antagning.se och ansökte till ett program på fyra och ett halvt år. Antagningsbeskedet kom i december och saken var klar, jag skulle börja om. Jag skulle bli kvar i Lund i fyra och ett halvt år till. Det var nu inte varken pandemin eller kandidaten som höll mig kvar i Lund, det var Juristprogrammet.
Det kanske ter sig udda att under ett och ett halvt år regelbundet drömma sig bort, att längta tills pandemin eller kandidaten är över så att man äntligen kan ge sig bort, för att sedan skjuta på det i nästan fem år till. Det tycker jag också. Drömmen om att bo utomlands, drömmen om något större, är inte borta. Den är nästan precis lika stark som den var när flyttlasset bar av till Lund, men uppenbarligen är det något som håller mig kvar.
Vem vet om jag blir kvar i fyra och ett halvt år till? Inte jag i alla fall. Jag ser fram emot att påbörja mina nya studier, att äntligen få gå ett program och ha en klass, att studera något som jag tror och hoppas att jag kommer gilla. Tittar man på min historik kan dock ett mönster urskiljas, jag är benägen att ändra mina planer. Vad händer nu? Det vet jag lika lite som ni, men jag tror att det kommer bli bra.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Hilda Molin Oliv, Skribent
