Bild: Unsplash / Kyo Azuma
För några veckor sedan publicerade Dagens Nyheter ett uppmärksammat reportage med makarna Bergström om Internationella Engelska skolan (2021-12-09). Barbara Bergström är grundare av skolan och tillsammans med sin man, med tidigare politisk karriär, är de minoritetsaktieägare. Detta efter att Barbra 2012 sålde skolan till amerikanska ägare och tjänade hela 918 miljoner kronor. Internationella Engelska skolan är en av Sveriges största, om inte största, friskolekoncerner med skolor över hela landet. I DN-reportaget följer vi makarna när de bland annat besöker Engelska Skolan i Enskede, som är den första av skolorna som öppnades. I just den skolan gick jag, från årskurs fyra fram tills jag gick ut nian. Det förstod jag inte när jag gick i de korridorerna, men den skolan kom senare till att föda mitt politiska intresse. Inför kommande valår skrevs DNs reportage i syfte att fråga makarna Bergström hur de ser på om vinstförbudet för friskolor skulle bli verklighet. En debatt som pågått länge men på sista tid fått ännu mer bränsle. Barbaras svar på det hela var att det är bullshit, men frågan är hur vattentät den visionen egentligen är.
Internationella Engelska skolan i Enskede var enligt mig en fantastisk skola och jag är oerhört tacksam över att jag gick där. Det passade mig utmärkt och jag var nog en av de som gynnades av att gå i den miljön och med de regler och policys som fanns där. Jag reflekterade nog inte överdrivet över det när jag gick där, utan det var några år senare som jag på riktigt började fundera över vad det var som funkade med skolans koncept, och vad som inte gjorde det. Endast skildrat från mitt egna perspektiv så har jag tänkt mycket på skolans sätt att fungera.
Enligt mig är skolmiljön till stor del baserad på en enkel psykologisk modell; nämligen belöning och bestraffning. Följde du reglerna, kom i tid och uppförde dig så väntades belöningar i många former. Det gällde fina, materialistiska priser vid varje avslutning, så kallade merit marks (en liten lapp som bevis) vid enskilda händelser, stjärnutmärkelser som gavs efter lektionen och beröm. Bra uppförande uppmärksammades otroligt väl, såväl bra betyg som bra kompisskap. Det är jättebra att göra och jag trivdes verkligen med det. Jag kom alltid i tid för jag visste var det innebar, jag visade mina merit marks för mamma och pappa varje gång jag fått en och jag ansträngde mig för att vara en av de som tävlade om de fina priserna vid skolavslutningarna. Det passade mig väldigt bra och jag reflekterade nog inte mer över det förens jag förstod baksidan av det. Meningen är inte att lyfta mig själv och mitt uppförande i skolan, som absolut inte alltid var fläckfritt. Syftet är att lyfta det jag några år efter förstod, baksidan av belöningar i en sådan modell, nämligen bestraffningarna. Missförstå mig inte, det är en ganska lyckad psykologisk modell där disciplin leder till önskvärt beteende. Bröt man några regler, exempelvis tuggade tuggummi eller kom försent, så fick man en så kallad behaviour notice. Samlade du ihop fyra stycken så var det kvarsittning på fredagseftermiddagen som gällde. Hade du fått kvarsittning tillräckligt många gånger fick du även något som kallades in house, vilket innebar att du spenderade en hel dag med en lärare. Just denna bestraffning nådde en ytterligare en nivå i skam då denna lärares kontor låg mitt i korridoren, i glas, så att alla som gick förbi kunde se exakt vilken elev som satt där. Som en indirekt påminnelse för resten av eleverna om hur misslyckande såg ut.
Grejen var också att detta belönings- och bestraffningssystem på något sätt verkade gälla lärarna också. Eller i alla fall belöningsdelen. I och med Engelska skolans enorma expansion så befordrades lärare till höger och vänster, med nya titlar till nyöppnade skolor. Head of year, head of department, ja till och med rektorer blev de. Vi hann få favoritlärare och sen kunde man nästan räkna med att de skulle försvinna, sluta vara lärare och få någon annan titel, förmodligen någon annanstans. Den trygghet av att följa med sina lärare i flera år fick vi aldrig, vi fick bara se hur de jobbade sig uppåt till en plats som inte innefattade oss längre. Som en indirekt påminnelse för oss elever om hur framgång såg ut.
När jag började i gymnasiet och lärde känna människor från andra skolor förstod jag att det jag upplevt var jag rätt ensam om, och det var här jag började fundera. Det var egentligen inte den psykologiska modellen jag började reflektera över, utan vad effekterna av den var.
Varför till synes samma skara elever alltid vann priser på avslutningar medan till synes samma skara elever alltid satt kvar en timme varje fredag eftermiddag. Hur detta system, denna modell och dessa principer försökte få alla att välja att lyckas, men egentligen bara skapade klyftor mellan de som hade en chans och de som inte ens brydde sig om att försöka. Enligt mig en porträtterande bild av vinstdrivande friskolor överhuvudtaget.
Jag vill understryka att detta är skildrat från mitt perspektiv under perioden jag själv gick i skolan. Det handlar om hur jag förstod saker och hur jag reflekterat över det, och på så sätt är detta bara min berättelse. Jag har reflekterat mycket över klyftan bland eleverna, systemet för lärarna och vad resultatet av allt var, vilka som blev vinnare och vilka som blev förlorare. Vilka som blev belönade, och vilka som blev bestraffade. Det finns inte riktigt ett entydigt svar, men en slutsats är ju utan tvekan att makarna Bergström är vinnare i många aspekter. Internationella Engelska skolan har en lång kö, fått mycket beröm, eleverna går ut med bra betyg och nya skolor fortsätter att öppnas runt om i landet. Samtidigt tjänar makarna enorma summor, och Barbara Bergström beskrivs med ett helt nytt begrepp; nämligen skolmiljadär.
Sverige är det enda landet i västvärlden som tillåter möjligheten till obegränsade vinstuttag i skolsektorn (Ardalan Shekarabi, Svd, 2018-06-04). I andra länder ser vi ett totalförbud mot att föra ut skattemedel från verksamheter. Frågan är nu hur stora vinstdrivande friskolor kan bli innan det blir ett demokratisk problem? En av demokratins grundstenar bygger på det som kallas offentlighetsprincipen, som innebär att som medborgare har rätt att ta del av allmänna handlingar (TF 1949:105). Friskolor, däribland Engelska skolan, drivs av allmänna medel men ändå gäller inte principen, dvs som medborgare går det inte att ta del av friskolors handlingar såsom vart pengarna tar vägen. Ett ytterligare problem är hur kommunernas utbildningsbudget urholkas när en friskola som exempelvis Engelska skolan öppnar i samma område, då det omfördelar skolpengen från de kommunala skolorna. I DNs reportage tas Upplands Väsby som exempel, där engelska skolans öppnande ledde till att kommunala Väsbyskolan fick ett underskott på 5,8 miljoner kronor (2020-12-09).
Även rättviseaspekterna av friskolor har börjat ifrågasättas, och nu nyligen även från höger i partilinjen. Liberalerna har nämligen ifrågasatt kösystemet, och föreslagit ett samordnat system där man tidigast kan ställas i kö ett år innan skolan börjar. Detta eftersom ett obegränsat kösystem leder till segregation. De överväger även att förbjuda vinstuttag i skolor där kvalitén inte ses som tillräcklig. Vad som räknas som tillräcklig kvalitet och hur detta ska mätas är dock oklart. Socialdemokraterna beslutade i November att helt förbjuda vinstuttag och med Lina Axelsson Kihlblom som ny skolminister har tonläget höjts. I en intervju med DN (2021-12-14) förklarar hon hur hon är för ett fritt skolval och fristående skolor, men att problemet ligger i vem som ska få driva och äga svenska skolor, och att detta inte ska handla om pengar. Debatten om vinstdrivande friskolor har fått ett rejält uppsving och om Socialdemokraterna efter nästa val skulle få möjlighet att gör sina beslut till verklighet, så är frågan vad som händer med exempelvis Internationella engelska skolan.
Barbara Bergström verkar övertygad om att vinstförbudet inte kommer bli verklighet, medan Hans Bergström förklarar hur det skulle leda till att staten kan få betala mångmiljardbelopp i ersättning till skolföretagen. Detta, argumenterar han, är för att ett förbud hade inneburit en statlig konfiskering av privat egendom och att detta gör staten skyldig till att ge full ersättning för dess förlust. Som svar på detta säger skolministern Kihlblom att hon är säker på att man hittar lösningar och hänvisar till att det historiskt funnits företag man inte betalat ut skadestånd till vid liknande övergångar. Just nu ligger beslut och förslag på bordet, men vad dessa utvecklas till i helhet, även i just Internationella Engelska skolans fall ska bli intressant att följa.
Är det överhuvudtaget politiskt möjligt att avskaffa friskolor, eller hur och till vilken nivå kan de regleras? Vilka beslut blir verklighet och vad blir konsekvenserna? Med denna heta valfråga framför oss har få praktiska lösningar presenterats. Är allt, som Barbara själv säger, bullshit, eller står vi inför en totalförändring av det svenska skolväsendet? Min uppfattning och förhoppning skapades i Internationella Engelska skolans korridorer, och jag är spänd på att se vad just de korridorerna utvecklas till.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Moa Paloviita Nilsson, Skribent
