Text: Carl-Johan Kullving – Bild: Valmyndigheten
Det är först när vallokalerna stänger som valet avgörs – då börjar rösterna att räknas. En som var med och räknade söndagens röster var en av våra skribenter. Så här upplevde han valet.
Molnen hopade sig över södra Helsingborg och med tunga tramptag cyklade jag upp för backarna till Ättekullaskolans matsal i söndagskväll strax innan åtta. I den kraftiga motvinden tänkte jag att det hade varit desto trevligare att vara på valvakan på Eden, men mjölksyran trängdes undan av tanken på det jag skulle göra – arbeta som rösträknare!
Redan vid Europaparlamentsvalet i juni 2009 hade en bekant frågat mig om jag inte skulle kunna tänka mig att arbeta som röstmottagare. Hon sade att man fick träffa människor, tjäna en slant och jobba för demokratin. Och det här med demokrati har jag alltid varit lite svag för, så jag lade det på minnet. I våras skickade jag in en intresseanmälan till Valnämnden i Helsingborgs kommun och blev tillsatt som rösträknare. Jag hamnade i Raus Södra-distriktet i södra Helsingborg.
Väl i vallokalen fick jag träffa valdistriktets ordförande som hette Christoffer. Han bjöd på fika och jag fick även träffa de andra rösträknarna Nils och Vera. Under eftermiddagen hade vice ordföranden och en röstmottagare suttit och registrerat förtidsrösterna i vallängden, och det var först när de var färdigregistrerade som vi kunde börja själva rösträkningen. Christoffer förklarade vallokalen stängd cirka tio minuter efter åtta och då började vi ta ned skyltar, fälla ihop valbås och möblera om matsalen så att det skulle vara lättare för oss att arbeta. En räknemaskin installerades och ett stort bord drogs fram till mitten av rummet och så hällde vi ut alla kuvert med gula röster.
Därefter började vi att räkna antalet kuvert. Den totala summan skulle stämma exakt med vallängdens avprickningar och gjorde den inte det var vi tvungna att räkna om. Huvudregeln var att vi fick max göra en omräkning, eftersom det skulle kunna ta hela natten om vi skulle räkna om antalet kuvert vid minsta osäkerhet. Vi kunde konstatera att vallängden och antalet kuvert stämde överens med varandra, och då började vi att öppna alla kuvert. Totalt var det 1443 personer som röstat i riksdagsvalet i mitt distrikt, så det var ett mastigt jobb för oss åtta som satt och sprättade kuvert.
När kuverten väl var öppna började vi sortera valsedlarna efter parti och skulle ignorera personval – dessa skulle Länsstyrelsen senare få registrera. Ett par ansenliga pappershögar med främst Moderaterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna växte fram under tiden som vi sorterade, och när alla gula lappar låg i olika högar tog vi fram räknemaskinen och lät varje partihög räknas var för sig. Resultaten skrevs ned, och sedan lades respektive partis röster i olika, stora red-linepåsar som förseglades med tydlig anvisning om vilka valsedlar som låg däri och dess antal. När detta var gjort ringde ordföranden in resultatet till Länsstyrelsen som sedan uppdaterade Valmyndigheten och dess hemsida med informationen.
När detta var gjort tog vi en kort kaffepaus, innan vi hällde ut alla vita röster – kommunvalet –och började räkna dem enligt samma procedur. De blanka valsedlar som personer skrivt på och som vi kunde uttyda med all tydlighet vilket parti som avsågs räknade vi, medan de där det rådde viss osäkerhet lade vi i en separat hög som Länsstyrelsen senare skulle få räkna. Exempel på osäkerhet var förkortningar, som FI (kan läsas som F och I, alltså Feministiskt Initiativ, men även som F och L, Folkpartiet Liberalerna) och SD (vissa kan tro att det är en förkortning för SverigeDemokraterna eller SocialDemokraterna) och i vissa fall var handstilen så otydlig att vi inte med all säkerhet kunde tyda vad där stod.
Runt bordet satt mest lärare och pensionärer och räknade. Jag kan meddela att jag drog ned medelåldern väldigt mycket, även om ordföranden var strax över trettio. Under kvällen hade vi inte tillgång till varken radio eller TV, vilket gjorde att vi satt rätt isolerade från omvärldens valvakor och valutgångar fram till strax efter tio då vi hade första rasten och kunde bli uppdaterade via mobilen. De politiska åsikterna var relativt olika runt bordet, även om vi försökte att vara professionella och inte diskutera alltför mycket om valets utgång. Det vi främst kunde enas om var att det var beklagligt många SD-röster på vårt bord.
Lagom till kommunvalet hade trycksvärtan börjat färga av sig på händerna betydligt, men man hade fått in snitsen för vilket sätt som var snabbast att räkna på och det gick även bättre att sortera valsedlarna. Lagom till landstingsvalet hade vi fått upp ett bra tempo, vilket gjorde att vi kunde avsluta rösträkningen redan vid kvart i tolv.
Tyvärr var cykelturen hem minst lika tung som på vägen dit, trots nedförsbacken – himlen hade öppnat sig. Trots detta värmde det över att ha deltagit som valarbetare i mitt livs första riksdagsval – och jag kan garantera att jag är med i igen på båda valen 2014.
av Carl-Johan Kullving
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.