Bild: unsplash / Lindsey LaMont
Serien jag sett flest gånger och aldrig tröttnar på har försvunnit från Netflix. Kris och panik. Som en del av sorgeprocessen gav jag “Sex and the city” ett försök. Sist på bollen har jag börjat följa de fyra tjejernas liv i New York. Fester, middagar och vackra kläder. Tjejerna försöker navigera i stadens hårda dejtingklimat. Efter sina äventyr på singelmarknaden äter gänget take away-mat i mjukiskläder och delar sina historier om hemsläp och misslyckade dejter. De förfäras över orgasmglappet och Carrie berättar om hur hon reste sig upp och gick ifrån sin dejt när hon hade kommit. Hon beskriver i serien hur hon gick därifrån och kände hur hon ägde världen. Tjejerna peppar varandra att dejta som killar. Casual. No strings attached. Det hela känns otippat mycket som är frisk vind in i 2022s feministiska debatt.
2014 gick jag i åttan och var en rosenrasande feminist. Time magazine beskrev året som “may have been the best year for women since the dawn of time”. Malala vann Nobels fredspris, F! tog sig nästan in i riksdagen och Beyonce citerade den feministiska debattören Chimamanda Ngozi Adichie under sitt framträdande på VMA. Det viskades inte längre om kvinnofrågor, det vrålades. Systerskapet var starkt. Vi högstadietjejer klampade argt i skolans korridorer. Vi duckade aldrig en diskussion, postade feministiska citat på instagram och försvarade Zara Larssons manshat. Vi levde i ett patriarkat och det skulle alla få veta.
Någonstans mellan Sex and the city, 2014 och idag slocknade kämparglöden. Den omåttligt populära podcasten Della Q blev en symbol för livsstilskonservatismen som svepte in över Sverige. Färre fortsatte ta debatten. Den fjärde vågens feminism hade börjat blåsa över. Det var inte längre radikalt att skrika om kvinnors rättigheter. Inte för att patriarkatet hade störtats, utanför att ingen orkade längre. Istället ville alla vara cool girls. Greta Thurfjell beskriver fenomenet “cool girl” i sin text “Huskvinnans återkomst – och konservatismens förbjudna lockelse” (DN, 24/10-18) som en tjej som är en av grabbarna. Hon gillar allt hennes kille gillar. Hon dricker öl, spelar Tv-spel och klagar aldrig. Rökandes en cigg njuter hon av att höra ytterligare en kille förklara offside-regeln för henne. Venussymbolen runt halsen kändes ofrsächt identitetspolitisk snarare än en markör för systerskapet. Linnea Claesson blev motsatsen till detta nya konservativa ideal. Hennes agenda hånades av cool girls. Hon gjorde karriär på att slå upp öppna dörrar. Vi suktade efter något nytt, något enklare. Det är jobbigt att gå genom livet vansinnig. Alternativet att skaffa barn tidigt och vara hemmafru lockade och kändes radikalt. Konservatismen blev motsägelsefullt nog progressiv. De en gång eldiga högstadietjejerna var numera blasé. Låt en tjej vara tjej ifred vrålade vi istället.
Vi vet ju alla hur sagan om tjejerna i Sex and the city fortsätter. Uppfylld av att ha lämnat sin dejt snopen i sängen tappar Carrie ut innehåller i sin handväska mitt på gatan. En förbipasserande man plockar upp henne saker. Mister Big. Carrie är körd. I den nya uppföljaren på Sex and the City får vi följa tjejerna som nu är i 50-årsåldern. Carrie och Mister Big är gifta. Åren gick och no strings attached blev till vigselringar. Har de feministiska idealen bytts ut mot mer konservativa eller har vi som var unga under peak woke 2014 helt enkelt vuxit upp och fogat oss? Jag längtar efter den arga feministen. En feminism som inte är det minsta manstillvänd. Inte räds för att ta debatten. Idag är feminist ett urvattnat begrepp. Att kalla sig feminist är inte en radikal handling längre, det är något alla förväntas göra. Ställer inga krav på kvinnokamp.
Ikväll är det jag som gräver fram min gamla t-shirt med trycket “Feminism: the radical notion that women are people” över hela bröstet. Jag ska bejaka den arga högstadietjejen jag en gång var. Feminismen behöver vara radikal för att patriarkatet ska kunna störtas, det räcker inte med cool girls.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Bianca Raffone, skribent
