Bild: unsplash/ Ivana Cajina
“Varje gång jag simmade ut i en sjö tänkte jag att det var sista gången, men sedan simmade jag alltid tillbaka, det fanns ett sug i alla hav och sjöar som man måste spjärna emot, man måste sparka sig in till land” (Hunter i Huskvarna)
Jag har läst alla Sara Stridsbergs böcker. Jag har läst om mentalsjukhuset Beckomberga, om Valerie Solanas och hennes Scum-manifest och om Happy Sally som simmade över den Engelska kanalen. Men kanske mest av allt har jag läst om Stridsbergs längtan till vattnet. Den går som en röd tråd genom alla hennes böcker, oberoende av vad de handlar om är vattnet där, antingen som huvudroll eller biroll. Det hennes böcker har gemensamt är att de genomsyras av vatten. Jag ställer mig frågan: varför då?
Den frågan har uppkommit i mig många gånger under tiden då jag läst hennes böcker, men det som förorsakade denna text var att jag nyss läste ut hennes senaste bok, en novellsamling vid namn Hunter i Huskvarna. Här får vi läsa om två unga flickor som bor i en fyr vid havet, om en pappa som vill ta bilen och köra rätt ut i vattnet och om skepp som seglar i horisonten. Vattnet blir på något sätt en tyst karaktär i bakgrunden, en ständig följeslagare till människorna. När jag först läste novellsamlingen var det exempel som dessa som fick mig att reflektera över vattnets roll i berättelserna, och det var då jag insåg att vattnet på något sätt var ständigt närvarande, även i fall då det inte var lika direkt representerat. Novellen Valen handlar om en flicka som är besatt av att besöka ett museum med en uppstoppad val, och i Victorianäckrosen gömmer sig Evelina och hennes unga älskarinna i en näckros om natten. Vattnet är Stridsbergs enda konstanta.
Efter att ha läst klart boken reflekterade jag vidare, vad har vattnet spelat för roll i hennes andra böcker? Huvudkaraktären i Kärlekens Antarktis är en mördad kvinna som ligger gömd strax under vattenytan i ett kärr, ännu ett exempel på där vattnet får en väldigt direkt roll. Det agerar som en slags slöja, det som döljer det som inte får upptäckas. I Happy Sally får vi följa simmerskan Sally som förbereder sig för att simma över Engelska kanalen. Precis som i Kärlekens Antarktis får vattnet här en huvudroll, här är det det som ska övervinnas, en slags antagonist i någon form.
I början av denna text ställde jag mig frågan om varför Stridsbergs böcker genomsyras av vatten, som ni kanske märkt har jag inte besvarat den. Det kommer jag inte heller göra. Istället kommer nu mina reflektioner om vattnets roll i Stridsbergs böcker. Vattnet är som tidigare nämnt konstant närvarande. I vissa fall på ett direkt sätt, i vissa fall på ett indirekt sätt. Det som är ständigt gemensamt är att det alltid agerar både antagonist och lockelse. Vattnet är något som behöver övervinnas, man vill ta sig igenom det, över det. Samtidigt är det attraherande, trots att man vill ifrån det dras man konstant till det. Mitt stjärntecken är fisk och jag har alltid gillat att simma, kanske dras jag till Stridsberg böcker eftersom att jag förstår hennes attraktion till vattnet?
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Hilda Molin Oliv, Skribent
