Bild: unsplash / Anatoly Anikin
Jag tror att det som jag saknar mest med att bo i Lund är bristen på hav. Istället omfamnas vår universitetsstad av stora fält och gröna slätter. Tar man sig utanför studentbostäder och kyrkor möts man av något som ser ut som en av Windows standardbakgrunder. Vill man ha vatten får man söka sig till LTH och Sjön-sjön. Nu menar jag inte att det inte är omöjligt att se hav när man bor i Lund, det krävs knappast en kvart med tåget tills saltdoften smyger sig på. Jag tror dock att det är värt att nämna att jag säger det här som en person som är uppvuxen en bit utanför Göteborg. Där hav, tång och fiskmåsar är lika naturligt som luften vi andas. Men egentligen tror jag knappast att det är havet i sig jag saknar – utan horisonten. Möjligheten att stå på en klippa, slipad av vågor under hundratusentals år, och se ut över ett hav som spiller över kanten. Det är någonting man inte ens kan uppleva i Malmö, där horisonten ockuperas av vårt grannland eller en och annan bro. Men känslan som jag i denna text försöker identifiera kanske går att hitta på fler ställen.
I grunden tror jag det handlar om den nutida människans oförmåga att slappna av. Allting ska fungera på en nanosekund. Jag blir upprörd när Netflix pausas för att filmen laddar, och när telefonen skickar notiser om en uppdatering som kommer utföras under natten. Varför köra på landsväg när man kan blåsa fram i 200km/h på autobahn? Det jag menar när jag säger att jag saknar horisonten är att jag saknar den där landsvägen, med hål i vägen och kurvor med skymd sikt, en stad som inte är mer än en mack och en skola.
För det är någonting alldeles speciellt med att se ut över ett hav som inte verkar ha något slut. Jag kommer ihåg alla somrar som jag spenderade på familjens segelbåt när jag var yngre och hur jag satt med blicken fäst på horisonten. Då var det för sjösjukans skull, nu är det (fortfarande sjösjuka men även,) mer av en känsla som är en kombination av inre lugn och maktlöshet. Men till skillnad från maktlösheten som känns inför klimatkrisen eller kommande val, är detta en sorts mer bekväm version av sinnesstämning. Det är som att stå utomhus när mörkret har lagt sig och blicka upp mot stjärnhimlen, att för en gångs skull landa i att jorden kommer fortsätta snurra vad som än händer men att man slutligen är okej med det. Åtminstone i det ögonblicket, innan vardagen kommer ikapp igen.
Jag tycker att det finns en typ av vacker tragi i hur lätt vår egna planet kan grunda en människa. Hur viktigt det är att vara jordnära både fysiskt och psykiskt kommer fram i moment av stress och ångest och det är då min längtan efter horisonten är som allra starkast. Låter det patetiskt att säga? Kanske. Men när det verkar som om livet susar förbi framför ögonen och känslan av att världen kommer kräva dig kryper sig på, så saknar jag att kunna stå vid havskanten och höra vattnet slå mot klipporna. Där det inte finns någonting i sikte förutom en horisont och där du omfamnas av tomheten.
Nu har jag nått delen i texten där det skulle passa bra med en sorts uppmaning. Så – läsare – om du delar denna känsla av att horisonten är någonting som hjälper dig att andas när allt känns rent sagt åt helvete; låt oss sluta upp och utöva påtryckning mot Lunds kommunfullmäktige. Vi vill att Lund ska vara en kuststad!
Nej…kanske inte. Som boende i staden får jag väl nöja mig med begränsad utsikt och besök hem till Göteborg någon enstaka gång per termin. Alternativt terapi. Det skulle nog också fungera, men det är ett samtalsämne för en annan gång.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Ebba Wellergård, skribent
