Bild: Agnes Bengtsson
Är mitt uppe i min egentid när jag råkar läsa en artikel om att det är viktigt att vara själv. Det känns vidrigt och jag avbryter egentiden illa kvickt. Hela grejen med att man ska lära sig vara själv känns ogenomtänkt och knäpp. Jag vill inte alls det. Klart jag vill träffa mina kompisar? Blir avundsjuk varje gång jag kollar på en serie eller läser en bok för de hänger så himla mycket med varandra. De är liksom i ett samspel och tar promenader med varandra och går på fest och grejer, och när jag kollar på en serie eller läser en bok är jag ju oftast själv. Vill också hänga. Mycket hellre än att kolla på en dum liten serie. Inte för att det är supertråkigt att vara själv, men om man får välja liksom.
Jag tycker generellt sett att människor är så fruktansvärt gulliga. Det enda vi vill göra är liksom att vara med varandra. Det absolut finaste jag vet är att det roligaste en människa kan göra är att gå på en fest. Att vara full och nära sina vänner och få dansa lite liksom. När jag tänker på det känns det inte alls som att det går utför för det mänskliga släktet. Fest är liksom det enda botet mot ensamhet. Så coolt att vi är så okomplicerade.
Det finns en smart kille som jag gillar skarpt, Zygmunt Bauman heter han (han är även en duktig sociolog). Han tycker precis som jag: det är superviktigt att gå på fest (om man läser lite mellan raderna menar han det iallafall). Han tycker inte heller att folk ska lära sig vara själva. Han är nästintill livrädd för individualismen. Han menar att människor emellan måste vara ömsesidigt beroende av varandra. Eftersom han är så smart gör jag som han säger och är superberoende av mina kompisar. Jag kan liksom omöjligen förstå att jag behöver något annat (jätteskönt att stå högst upp på behovstrappan). Men är det inte så ändå, att det är roligare att vara på en fest och bland människor än att vara hemma? Och det är jättejättekul att ha roligt. Det är ett bra sätt att leva livet på, att ha det så roligt som möjligt.
Det är obehagligt att inte ha hög fallhöjd på sina relationer. Typ att man ska vara självständig och kunna tolerera om alla människor i ens liv försvann. Det talar ju inte gott om ens relationer. Jag vill liksom verkligen dela hela mitt liv med mina vänner. Om man ska vara självständig hela tiden, vad har man då vänner till? Om man inte behöver dem så hänger man nog i brist på annat. Ingen får någonsin träffa mig i brist på annat. Eller någon annan för den delen. Kan inte tänka mig att det är lika roligt att vara på fest med vänner man inte är i behov av. Tror inte det blir så mycket FOMO av det där, och FOMO är det rimligaste konceptet jag vet. Klart du vill vara med! Det är psykopatiskt att inte vilja hänga med sina vänner.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Agnes Bengtsson, skribent
