Bild: Polina Dolinina
Fem fyrtiotre. Jag vaknar med ett ryck. Klarvaken i mörkret. Inget ovanligt, jag har varit nervös på senaste och haft svårt att sova, jag ska flytta till korridor. Livet har känts nytt, spännande, fräscht. Jag fyllde tjugo i helgen. Dags att bli vuxen. Jag försöker somna om, det är säkert fortfarande mitt i natten. Nej, vänta, mamma är nog vaken – någon går förbi min sovrumsdörr och lyssnar på en nyhetssändning. Jag hör inte vad som sägs, men reportern rabblar i allvarlig ton. Jag vet direkt.
Sex noll noll. Min mobil ligger alltid vid sängen. Dålig vana, men jag är ju ett barn av min tid. Skärmen lyser upp. Nyhetsappen. Där är det, längst längst upp. Senaste nytt, Ryssland invaderar Ukraina. En sammanfattning uppstrukturerad i prydliga bulletpoints. Exakt vad jag väntade mig, ändå sjunker det i magen i takt med att jag scrollar.
Sex noll fem. Jag går ut i köket. Lågt upplyst, fortfarande mörkt ute. Min mamma och jag ser på varandra. Vi säger inget. En kram. Som blir till att vi bara står där. Jag ser på hennes ansikte. Trots hennes östeuropeiska tendens att överösa det med ansiktsbehandlingar tycks det fårat. Antirynkkrämer hjälper inte mot krig.
Sex noll åtta. Vi börjar prata. Jag vet inte vad vi säger. Finns det något att säga? Vi talar om bekanta i Ukraina. Vi pratar om släkten i St Petersburg. Vi har redan smugglat hushållsost till dem när sanktionerna stängde matimporten förra gången, men finns det något vi kan göra nu? “Jag ser ingen möjlig motivation, förutom hans ambition att bli inskriven i historien som en total idiot.” “Okej. Jag tror jag ska ta en varm dusch. Jag fryser.”
Sex trettiotvå. Jag har duschat, kokat en kopp kaffe, satt mig för att skriva. I duschen lät jag mig själv gråta. Jag vill säga att jag grät av sympati. Av att jag är så god. Men det gjorde jag inte. Första gången jag grät över Rysslandskrisen, grät jag för min egna skull.
Det är många blandade känslor. Född och uppvuxen i Lund har jag inte haft något större intresse för Ryssland, utöver som “det där stället där typ hela min släkt bor”. Men det senaste halvåret har något förändrats. Jag växte upp och blev nyfiken. Ryssland har aldrig varit mitt land, men det skulle banne mig bli det. I höst skulle jag flytta dit och spendera ett halvår i min familjs hemstad. Jag skulle bo i en lägenhet i centrala St. Petersburg, skulle ta del av ett av världens kulturmetropol. Nu ska jag bo på Vildanden.
Missförstå mig rätt. Trots alla ryssen-kommer-skämt jag har växt upp med vet jag att Lund, Skåne, Sverige, Västvärlden, alltid har välkomnat mig. Mitt utseende är europeiskt, mitt namn inte alltför läskigt. Men det var då, när ryssen aldrig skulle eller aldrig kunde komma. Nu är han, mannen med stort P här, och jag vet inte vad som kommer härnäst. Idag har jag föreläsning på plats. Statsvetenskap. Samhälls- och nyhets-intresserade människor. Jag förväntar mig diskussionerna, men jag vet inte om jag borde, eller mentalt kan, vara del av dem. Jag hade velat avsluta min text med någon slagkraftig fras, kanske en uppmaning, eller en säker förutsägelse. Men sanningen är att den ryska befolkningen känner sig lika kraftlös som resten av världen. “NEJ TILL KRIG” lyder facebook-planscherna mina familjevänner delar, men i kommentarerna vet alla sanningen. Vi har ingen makt, och vi har ingen aning om vad som händer härnäst.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Polina Dolinina, skribent
