bild: unsplash / Yohan Marion
Eskatologi betyder, på ett ungefär, läran om den yttersta tiden. Det är ett område som man diskuterar inom kristen teologi, likaväl som inom andra livsåskådningar, och man berör både individens sista tid i livet och större skeenden i den världsliga historien. Hösten 2018 var jag i Göteborg och höll ett föredrag på en konferens som just hade temat eskatologi. Dagen anordnades av Svenska kyrkans teologiska kommitté och i egenskap av förbundsordförande för Svenska Kyrkans Unga var jag inbjuden för att tala om unga människors framtidshopp.
Jag valde att tala om framtidshoppet genom att rangordna olika orosmoln som jag hade mött bland de unga jag träffade i mitt jobb. Ju längre upp på listan, desto större och mer aktuell fråga bland unga. Klimatrörelsen hade sin prime-time ungefär vid tidpunkten för föredraget och jag valde därför att sätta klimatkrisen överst. Bland de olika områden jag hade listat upp valde jag att sätta krig längst ner, eftersom min upplevelse var att unga människor i Sverige vid den tidpunkten inte kände någon oro inför ett eventuellt krig.
Den framstående katolske teologen Werner Jeanrond, som också var inbjuden som talare, reagerade på denna prioritering. Han ställde sig undrande till att inte fler unga idag kände någon oro inför ett krig. Uppvuxen i Tyskland under första halvan av Kalla kriget var hotet om ett krig mycket mer närvarande för dåtidens unga generation än 50 år senare, år 2018.
Nu är läget drastiskt annorlunda. Vår generation har aldrig varit närmare ett stormaktskrig. Putins Ryssland invaderar den demokratiska republiken Ukraina, med det förmodade målet att återupprätta Sovjetunionens gamla gränser. Visserligen är Rysslands aggressioner inte nya, annekteringen av Krimhalvön och den militära närvaron i Donbas har pågått sedan 2014. Det faktum att Ryssland försöker störta en demokrati i Europa gör dock det hela långt mycket mer påtagligt och allvarligt.
Det finns de som drar paralleller till Nazitysklands invasion av först Österrike och sedan Polen. Oavsett hur dagens situation utvecklas vill jag hoppas att det inte är ett nytt världskrig vi går mot. Invasionen i Ukraina har dock onekligen följder som kommer märkas under en lång tid framöver, inte minst för det ukrainska folket. För Sveriges del känns det till exempel alltmer sannolikt med ett medlemskap i Nato, vilket skulle innebära ett slut på den under många år rådande svenska neutralitetsprincipen.
För första gången i mitt 25-åriga liv oroas jag över tillståndet i världen på grund av ett krig. Jag är orolig, trots att jag lever ett väldigt tryggt liv som student i Lund. Kanske är jag mest orolig och förtvivlad över att världen går mot att bli alltmer präglad av konflikt och splittring. Varför kan vi inte bara få leva tillsammans i fred?
Om jag hade talat på en eskatologikonferens idag, hade jag nog placerat oro för krig längre upp på listan. Kriget i Ukraina är inte ett direkt hot mot oss i Sverige, men kriget blir närvarande i många ungas liv när TikTok fylls av klipp på attackhelikoptrar och pansarvagnar. Att oron är ett faktum blir också tydligt i den chatt som Lilla Aktuellt-redaktionen öppnade under invasionens första dag.
I det sammanhang jag talade i 2018 var Svenska kyrkan arrangör, och att förmedla hopp har alltid varit en del av kyrkans budskap. Där hade jag därför pratat om det eviga hoppet som kommer från Gud. Nu är Panorama en religiöst obunden tidning och sannolikheten är också låg att du som läser detta tror att Jesus är Gud, om vi ska tro World Value Survey. Ändå vill jag säga att det finns ett grundläggande hopp, om inte annat så oss medmänniskor emellan. Var för sig är vi inte särskilt spektakulära men tillsammans kan vi bära ett starkt hopp. I tider av oro får vi bli trygga i gemenskapen, det är tillsammans vi är starka och kan stå upp och markera mot orättvisan!
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Jakob Schwarz, skribent
